Födelsekyrkan i Betlehem

"O.Betlehem du lilla stad" sjunger vi i en Christmas carol så här års. Samtidigt hör vi rapporter just från Betlehem i allehanda media. Betlehem finns i allas våra hjärtan så här års och föreställningen om Betlehem är stark hos de allra flesta, oavsett religiös tillhörighet eller annan livsåskådning. Vi vet också alla att det var dit Josef och Maria gick för att bli skattskrivna i det enorma romerska riket och där födde Maria sin son, den förstfödde, och lindade honom och lade honom i en krubba.

"Pour un Dieu quel abaissement" sjunger man i den franska julsången, Il est né le Divin enfant. För en Gud, vilken försämring. Så ser vi det, vilken förlust av all himmelsk härlighet och respekt. Men om det inte fanns något som var viktigare än att befria skapelsen? Var det en förlust? Varför sjunger änglarna glada sånger då? Varför gråter de inte. Som människor är det svårt att förstå; "mänsklig visdom djupt förstummas och i helig bävan står" sjunger vi i en annan fransk julsång. Gud som absolut hjälplöst spädbarn med en mor och fosterfar utan stora medel att ta hand om ett barn är inte vad vi skulle ha kommit på som lösning på ofantliga problem.

Och så är det det där med Betlehem. En liten stad som fortfarande har den märkliga förlossningen som sin främsta merit och inkomstkälla. I år har det dessutom varit ett mycket bra turistår och den kristna ön Betlehem i det muslimska Palestina gläder sig efter många år av sinande turistströmmar, repression av den muslimska majoriteten och uteblivna inkomster. Det känns märkligt att en förlossning har fått den enorma betydelsen den har. Märkligt, men helt rättvist. Varje barnafödsel är ett mirakel som vi inte kan fira för mycket. Det säger mer om de stora religionerna än om förlossningar att mig veterligt endast kristendomen firar en förlossning med emfas. Här firas denna förlossning med musik av J.S Bach, Weinachtsoratorium, fortsättningen: