Johannes Gutenberg, uppfinnaren av den första europeiska tryckpressen med lösa typer.

Det finns många framträdande gestalter som heter Johannes. I Bibeln har vi Johannes Döparen, som vi minns den tredje advent och Johannes, evangelisten som upplevde sig som Jesu älsklingslärjunge. I mitt liv finns brorsonen Johannes och storsonen Fredrik Johannes.

Johannes, Johan, Hans, Hampus, Jan, Jon, Ivan, Jean, Sean, Juhani, Jukka, Giovanni, Django, Evan och John är några varianter av detta det vanligaste namnet i Sverige och det vanligaste i den kristna kultursfären. Det finns alltså mängder av beundransvärda och intressanta människor som hetat någon form av Johannes.

Här på bloggen hörs ofta Johann Sebastian Bach förstås. Inte minst under advents-och jultid. Men idag vill jag särskilt peka ut Johannes Gutenberg, tysk uppfinnare och Europas första boktryckare. Vad vore vi alla utan tryckta böcker? Hela historien fick en ny vändning pga att trycksaker blev lättillgängliga.

Innan tryckpressen kom var det svårt och ganska otacksamt att lära sig läsa. Få människor kunde läsa och få hade tillgång till något att läsa. Böcker var oerhört dyrbara och för en vanlig människa var det knappast mödan värt att lära sig att läsa. De få läskunniga som fanns ansågs vara i besittning av övernaturliga krafter och skriften sågs som magisk. De nordiska runorna fick sitt namn av "runa" som betyder hemlighet.

Men detta förändrades med konsten att massframställa text genom Johannes Gutenbergs uppfinning. Därför vill jag hylla just honom och den underbara uppfinning som den tryckta boken är. Visst är väl ändå läsandet att komma i besittning av en ny förmåga och makt, även om vi är många som delar denna förmåga. Vi kan röra oss helt fritt i tid och rum med dess hjälp. Vi kan till och med gå in i ett klädskåp och komma till världar som inte geograferna upptäckt. Ja, boken är i sig ett magiskt klädskåp som när man väl öppnat det leder läsaren in i äventyr, sorger och lycka som man inte ens om man levde i 120 år skulle hinna uppleva genom resor.

Boken med all sin makt att få läsaren att resa, uppleva och lära känna personer från alla kulturer och samhällsgrupper är dagens hyllningsämne, förutom alla mina kära namnsdagsbarn.

Så här skriver en Johannes, han som var lärjunge till Jesus, om en bok: "Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både fram- och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken." Sedan öppnas boken och Johannes får se många märkliga händelser och dessa skrev han ner i en bok, som nu kan läsas av de allra flesta. Just denna bok kallas Uppenbarelseboken eller Apokalypsen och måste ha inspirerat mången fantasy-författare genom åren. Den är märklig genom att vi både får en inblick i den mycket unga kristna kyrkans samtidiga verklighet och hur framtiden framställdes för antikens människor.

Jag gillar Johannes inställning till böcker, han grät häftigt för att han inte fick läsa den. Samma längtan kan jag känna när jag får en ny bok i min hand. Julklappar är roliga att ge och få, en julklapp vill jag nog helst ha varje år och det är en bok. I år var julklappsboken mycket speciell, den är på tyska och mycket vacker med olika kända och mindre kända konstverk som visar mödrar och barn i olika åldrar, från olika epoker i konsthistorien. Min man kan Selma Lagerlöf och tänkte förstås på hennes julklappsbok när hon fick en bok på franska med vackra sagoplanscher i. Den boken lärde henne grunderna i franska språket och just nu försöker jag lära mig tyska så denna bok "Mutter und kind" passade mig utmärkt. Nu känner jag en liknande längtan som Johannes inför bokrullen, inför min vackra julklappsbok och den tyska ordboken och grammatiken bläddras varm. Steg för steg , liksom Johannes bokrulle, öppnas denna vackra bok för mig. Jag kan sägas ha öppnat första sigillet men det dröjer nog ett tag innan det sjunde är brutet på denna fina julgåva.

Alta Trinita Beata, en av de allra äldsta julsångerna från den tid då ganska få kunde läsa och böckerna var ännu färre: