Eva med storebror kain och lillebror Abel, Adam i bakgrunden. Tavlan
målad av Louise Hollandine van de Pfalz omkring 1660.


Om man ser kyrkan och kyrkohistorien som en enda stor familj, och det kan man väl unna sig så här mitt under den heliga julen,kan vi utnämna olika familjemedlemmar i denna helgonkalender; mamma Maria, mormor Anna och urmodern Eva kan vi börja med. Sedan har vi förstås fader Abraham, den svekfulla tvillingbrorsan Jakob som blev den sveklösa tvillingen Israel. Kyrkans egen trotsiga tonårssyrra är vår lilla Lucia och den bullbakande och generösa mostern är förstås Lydia. Nu har vi så kommit till lillebror Abel.

Lillebror som man älskar och irriterar sig på i lika delar. Han som härmas och retas och kanske lyckas bättre med något fast han är mindre. Samtidigt kan han alltid rida på sin  litenhet, sin utsatta position som yngst och svagast när tålamodet tryter. Abel var lillebror till Kain. Kain som blev världslitteraturens förste mördare.

Men historien slutar inte med mordet, nej som i vilken modern deckare som helst är det snarare där historien tar sin början. Vi får en kort introduktion av de båda bröderna: Kain, jordbrukare med en komplicerad gudsrelation. Abel fåraherde  som till synes är Guds favorit och antagligen är nomad liksom faderAbraham, åtminstone uppfattar Kain det så. Vad som hänt medan bröderna växte upp vet vi inget om. Bibeln lämnar mycket åt fantasin.

Så blir det en dag för mycket för Kain. Kanske tycker Kain att jordbruket kräver mycket och hårt arbete av honom medan fårskötsel verkar lite lagom avslappnat. Mest ett promenerande i vackra betesmarker och man får se sig om, medan bonden är fast vid sin åker som han måste vårda ömt i alla väder. Ogräs ska rensas, gödsel ska spridas, säd ska sås, bevattningskanaler och diken ska grävas och sedan kommer skörden. Arbetsdagarna blir långa, händerna får valkar och svetten rinner. Abel gullar med lamm, sover i skuggan när det är för varmt för fåren att röra sig och blir hjälte när han skrämmer bort lejon och vargar med stenkastning, fast alla vet hur skygga och lättskrämda dessa djur är.

Så tar Kains tackoffer till Gud knappast eld, bara ryker, medan Abels fårfett brinner med klar låga! Kain blir rasande och mordet är ett faktum. Lillebror Abel ligger död och hur mycket Kain än skulle önska det ogjort finns inget att göra. Han försöker gräva ner kroppen, som om mordet vore ogjort bara ingen ser det. Gräva kan han. Men då träder Gud in i handlngen:
"Var är din broder Abel?" Kain svarade:"Jag vet inte. Ska jag ta vara på min broder?"
Då sade han: "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så må du  nu vara förbannad och förvisad från åkerjorden som har öppnat sin mun för att ta emot din broders blod av din hand. När du brukar jorden ska den inte mer ge dig sin gröda, ostadig och flyktig ska du bli på jorden."

Hade då Kain alltså rätt? Var Abel gullegrisen och han själv, storebror Kain, Guds strykpojke? Jag tror Kain var förmörkad av avundsjuka och irritation och märkte inte att också han var Guds favorit för när Kain erkänt mordet, blir det inte som i deckarna, han får ett fängelsestraff eller dödstraff, om det är i ett sådant land och en sådan tid den utspelar sig. Nej, när Kain i förtvivlan säger:
"Min missgärning är större än att jag kan bära den(...)Ostadig och flyktig ska jag bli på jorden och se, vem som än möter mig, dräper mig."
då svarar Gud: " Nej, ty Kain ska bli hämnad sjufalt, vem som än dräper honom." Och Herren satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå ihjäl honom."

Så konstigt. Så onödigt då att Kain skulle ha ihjäl Abel, det är ju tydligt att han står Herren nära, nu kanske han ser det, men för Kain känns det tydlgen ändå hopplöst. Han blir inte ihjälslagen, han får barn och barnbarn, men han "gick bort från Herrens ansikte, och bosatte sig i landet Nod öster om Eden."

Dagens musik blir förstås Ylva Eggehorns psalm, som bygger på detta bibelställe, "Var inte rädd det finns ett hemilgt tecken":