Hur kom det sig att denna tveksamma dam till slut tog beslutet att betäcka sin ögonsten? Ja, hela familjen i övrigt hade ju länge tyckt att ett föl efter Chateau måste vi bara ha. Men det är klart att den som ska göra jobbet och vet om allt hemskt som kan hända (jag har ju läst Min Häst och alla andra hästtidningar och böcker sedan jag var sex år och de är fyllda med tårdrypande historier om ston och föl som dör i samband med fölfödslar) är förstås den som tvekar mest. Dessutom kände Inga flera personer som mist sina ston i samband med fölning.

Jag hade redan i våras bett min veterinär kolla om det fanns några häsloskäl till att inte betäcka Chateau, fast jag då inte alls kände mig säker på att det någonsin skulle bli ett föl. men "just in case" gjorde jag det i alla fall.

Men så firade vi Midsommar i Pengsjö. Barnen ville som vanligt bara spela X-box så vi föräldrar fick en lång pratpromenad som vi inte haft tid till sedan början av maj. Som vi gick där i den underbara kvällen med allt blommande omkring oss i den vackra trakten kring Pengsjön kom vi till att prata om "fölet". Min käre make sa att jag ska betäcka Chateau för det är vad jag innerst inne vill. Varje invändning jag hade, hade han ett svar på och när vi gick tillbak till barnen för att hämta dem till hotellet i Vännäs där vi skulle bo, var jag nästan säker på att vi skulle betäcka henne. Men det fanns fortfarande tvivel, det är ju ett stort och ansvarsfullt åtagande att leda sin häst genom 11 månaders dräktighet och sedan, om allt går väl, fostra en fölunge från dag 1 i dess liv.

När vi kom till hotellrummet i Vännäs var det första vi såg en liten tavla av ett föl som såg ut som Chateau när hon var fölunge. Den var målad men i realistisk stil och hette "Kicking up dust". Tyvärr fotade jag inte tavlan, men fölungen såg ut ungefär så här, men var på väg åt höger i stället för, som här, åt vänster:







När jag såg tavlan just i vårt hotellrum, just den kvällen och lilla femåringen säger: "Åh, ett föl, jag ska be till Gud att Chateau ska få ett föl." förstod jag att det var något på G, för barnen hade ju ingen aning om vad vi hade pratat om på vår promenad medan de var uppslukade av något spel på x-boxen.