Aritoteles skulle ha ogillat alexandrinen med sin stigande rytm som inte alls anstod hjältedikter. Kanske är det inte bara det franska språkets betoning som gjorde att man skrev "tvekande" dikt i 1600-talets Frankrike. Frankrike var ju under mer än tusen år drabbat av i stort sett ständiga krig. 1600-talet och barocken var absolut inget undantag.

I krigen finns inga hjältar, bara rädda unga män och skräckslagna civilpersoner som drabbas av plundring och våld.

Den här visan från 1600-talets Frankrike kallas "soldat par chagrin" ou "la chanson du capitaine" , vilken betyder ungefär: sorgsen soldat eller sången om kaptenen. Den berättar historien om en ung soldat som blivit sviken av en vacker brunett som gett hans guldring till en annan man och därför tar han värvning.

På vägen till sin förläggning möter han sin kapten. Han bär en bekant ring på sitt finger. Kaptenen hånar honom för att han övertagit hans vackra flickvän. Galen av svartsjuka dödar soldaten sin kapten och sången slutar med att han för detta brott döms till döden och nu när han berättar denna historia för oss har han tre dagar kvar att leva.

De som ska döda mig är min kamrater, berättar han. Den olyckliga soldaten ber sina medsoldater att inte tala om för hans mamma vad som verkligen hänt. "Säg till mamma att jag blir borta länge, att jag åkt till Bordeaux", i vissa varianter av visan  säger han "att jag sitter i engelskt fängelse och kommer aldrig tillbaka."

Visan säger en hel del om den vanliga bondfamiljens lott i krigens Europa. Till exempel att man inte kunde räkna med att få tillbaka sina söner från kriget levande, det var ovanligt tursamt om man gjorde det. Om soldaten inte dog på slagfältet så dog han av kallbrand eller andra sjukdomar. Försökte han desertera eller begick något brott mot en överordnad, inte nödvändigtvis så allvarligt som mord, blev han skjuten på stället av sina kamrater.

Andra soldater dog i krigsfångenskap eller blev kvar i det land dit de förts i fångenskap utan någon möjlighet att återvända. Om det återvände till slut var kanske gården de lämnat bränd till marken av plundrande soldatgäng, mamma och systrar var våldtagna och mördade och alla djuren uppätna av hungriga soldater och själv var han handikappad för livet både fysiskt och psykiskt.

Soldater, galna och empatistörda av allt de upplevt i krigen drog runt på landsbygden och gjorde enkla vardagssysslor livsfarliga. Det går knappast att föreställa sig för oss som levt i fred i över tvåhundra år. Men det är vardag för människor i exempelvis Kongo eller Afghanistan idag.

Här kommer den traditionella texten, med vanliga varianter, fixar ni inte franskan så har jag återberättat historien redan här ovan utifrån texten. Det blev så långt att göra en "livets ord för ord översättning".

Je me suis engagé
Pour l'amour d'une brune (bis) (ou "d'une belle" )
C'est pas pour l'anneau d'or
Qu'elle me doit encore (ou "qu'à d'autr' elle a donné")
Mais c'est pour un baiser
Qu'elle m'a refusé

Je me suis t'engagé
Dans l'régiment de France (bis)
Là où que j'ai logé
On m'y a conseillé
De prendre mon congé
Par-dessous mon soulier

Dans mon chemin faisant
Je rencontre mon capitaine (bis)
Mon capitaine me dit :
"Où vas-tu, sans souci ?
-Je vais dans ce vallon
Rejoindre mon bataillon

-Soldat, tu as du chagrin
Pour l'abandon de ta brune (bis)
Elle n'est pas digne de toi,
L'anneau est à mon doigt :
Tu vois bien clairement
Que je suis son amant" (variante : Soldat, tu as déserté Pour l'amour de ta belle Est-ce pour l'anneau d'or Qu'au doigt je porte encor Ou bien pour le baiser Qu'elle t'a refusé ?)

Là-bas dans ce vallon
Y'a une bataille à faire (bis)
J'ai pris mon sabre en main
Mon capitaine le sien
Et j'ai foncé sur lui
Comme sur l'ennemi (variante : Auprès de ce vallon Coule claire fontaine J'ai mis mon habit bas Mon sabre au bout de mon bras Et je m'suis battu là Comme un vaillant soldat)

Au premier coup frappé
J'ai tué mon capitaine (bis)
Mon capitaine est mort
Et moi je vis encore
Mais avant les trois jours (ou "mais dans quarante jours")
Ce sera à mon tour

Celui qui me tuera
Ce sera mon camarade (bis)
Il me bandera les yeux
Avec un mouchoir bleu
Il me fera mourir
Sans trop me faire souffrir

Que l'on mette mon coeur
Dans une serviette blanche (bis)
Qu'on l'emporte au pays
A la maison de ma mie
Disant : "voilà le coeur
De votre serviteur"

Soldats de mon pays
Ne dites rien à ma mère (bis)
Mais dites-lui plutôt
Que je suis à Bordeaux
Dans un bon régiment (ou " prisonnier des anglais" )
Que j'y serai pour longtemps
(ou "qu'elle me rev'rra jamais")