Jag har många favoritböcker, böcker jag återvänder till gång på gång, böcker som har förvandlat mitt liv. Reformationen som startade den spännade era i Europas historia som barockbloggen grottat ner sig i, hade också en favoritbok. Som av en händelse råkar det också vara min bästa bok: Bibeln.


Renässansen blickade tillbaka på antiken och ingen antik skrift har någonsin blivit så spridd och läst som Bibeln. Den är helt olik andra gamla skrifter. För det första finns det ganska mycket av den. Redan tidigt kopierades bibeln, översattes och spreds i mängder som ingen annan antik skrift kan mäta sig med.

De skrifter vi annars har bevarade är ofta bara fragment och bara i ett eller några få exemplar. Dessutom var de alla tänkta för en mycket begränsad läsekrets i den absoluta toppen av samhället. Homeros skrev hovpoesi för att roa grekiska stormän. Caesar skrev för att övertyga den romerska senaten att upphöja honom själv till diktator över det stora romarriket. Catullus skrev för att fånga rika kvinnors uppmärksamhet och Sapfo skrev för rika familjers döttrar. Även den nordeuropeiska antiken, som inträffade mycket senare, innehåller endast litteratur för överklassen. Både Beowulf och Eddorna var tänkta för eliten i samhället.

Bibeln skrevs för judiska småpojkar och senare även hednakristna och deras barn. Den skrevs inte av hovpoeter eller präster i någon större utsträckning utan av "vanligt folk". Den fattigaste yrkesgruppen under gammaltestamentlig tid var herdarna och de finns naturligtvis representerade både i kung David och profeten Amos. På samma sätt är Nya testamentet skrivet på folklig och mycket enkel grekiska. Av folk för folk.

Bibeln är så annorlunda, så komplex och spännande att jag aldrig blir färdig med den. Men den är konstig också och liknar definitivt ingen annan religiös skrift. Om jag skulle skriva en bok som skulle göra reklam för en religion hade jag aldrig skrivit en bok som Bibeln. Redan från början får vi följa  diverse moraliskt klandervärda personer. Då talar jag inte om alla de psykopathjältar som vi gillar att höra om/se på alltifrån ljugande krigare som Odyssevs till yrkesmördare som James Bond. Jag talar om moraliskt klandervärda personer som inte framstår som hjältar. Utan som ömkliga stackare, fega lönnmördare, notoriskt otrogna, högfärdiga och allmänt löjeväckande.


Här Gutenbergs berömda 42-radiga Bibel:

À suivre!