Mitt liv är just nu blått, vitt och rött i helt jämna proportioner. Dvs allt är väldigt franskt omkring mig, Tricoloren liksom sveper in hela min tillvaro från tidiga morgon till sena kvällen. Bland all grammatik, geografi, fonetik och härligt utmanande litteraturläsning läser jag också historia. Så kul! Très intérressant! Det är länge sedan jag läste franska så här så det är lite av en promenad längs minnenas boulevard för mig.

Det var nog främst den franska barocken med sin ridkonst och sin vetenskapsakademi som först lockade mig in i barockens färgstarkt myllrande värld. Och så tysk barockmusik förstås. Musik som farmor spelade på piano och orgel och farbror Kåre på stora kyrkans mäktiga orgel. Jag vet att tyska orglar från femtiotalet är typ det värsta en nutida organist kan tänka sig, men vilka mäktiga klanger Kåre, Bruno, Gunilla, paret Isaksson, Tony, Andreas, Ann-Marie, farmor och Bengt, de två sistnämnda i salig åminnelse, bland många andra, kan/kunde locka ur den trots ständigt reparationsbehov och vissa falska stämmor.

Fast jag minns inte att farbror Kåre klagade. Jag minns bara att när jag var med mamma i kyrkan när jag var sex år, hon städade och jag for runt i bänkraderna, kom Kåre och övade och mamma sa: Vad var det för hemskt modernt stycke du spelade? (mamma, är sådan, aldrig fjäskar hon i onödan) Jag sa: "Nej, det där låter gammalt."

Då tyckte Kåre att jag var ett så begåvat barn för han hade just spelat ett stycke av dansk-tyske barockkompositören Dietrich Buxtehude. Sedan spelade han mer barockmusik för mig på den där orgeln som irriterat så många kyrkomusiker genom åren. Ungefär så här lät det, men  tänk på att jag var ensam i kyrkan (så när som på min mamma som skurade och Kåre som spelade) och hade all plats i världen att dansa till Buxtehudes toner framlockade av en passionerad organist. Det blir svårt att riktigt fånga känslan så här vid datorn, men håll till godo: