Latin lover II
Latinet var också renässansens älsklingsspråk. Man ville återerövra Ciceros och Caesars språk och hoppa över 1000 år av språkutveckling. Som jag tidigare nämnt dödade man därigenom sin älskling. Men det tog tid och ännu på 1800-talet skrevs merparten av vetenskapliga arbeten på det internationella språket latin. Men latinet var också litteraturens och de humanistiska konsternas språk. En av alla saker som gör latinstudier så roliga är att man får lära sig att recitera vers och börjar förstå hur rytm och musikalitet byggs upp i poesin. Tack, Siv för alla dikter vi fick läsa med rätt jamber, trokéer, daktyler och cesurer!
Under barocken, speciellt i Frankrike, blev inte bara själva språket latin beundrat utan också litteraturen, versmåtten och ämnesvalen ville man återvända till. Det gick nu ungefär lika bra som att anpassa det latinska alfabetet till franska språkets fonetik. Men till skillnad från skriftspråket anpassade man versmåtten till franskan, med sitt dubbla ursprung av germanska språk och latin, med bibehållande av vad man uppfattade som den antika strama känslan. Det gjorde man genom att skriva på hexameter men med en stigande rytm- något som Aristoteles uppfattade som helt förkastligt för hjältedikter. Men franskan har nu alltid betoningen på ordets sista stavelse och är inte alls lika varierad i betoning som grekiskan.
En medeltida diktcykel som framställde Alexander den store som en fransk motsvarighet till den ridderlige kung Arthur använde detta versmått. Så var alexandrinen född. Den passade bra också till rent germanska språk och blev under barocken populär i Europas germanska språkområden. I en alexandrin får metern liksom versens flöde att sakta in, kanske var det detta som fick Aristoteles att ogilla stigande rytm i hjältedikter, en antik hjälte ska ju liksom en empatistörd psykopat stadigt marschera vidare utan att tänka efter eller hejda sig.
Alexander Pope(1688- 1744) använde alexandrinen för att påpeka just detta:
A needless Alexandrine ends the song
that like a wounded snake, drags it slow length along
Astérix et Cléopâtre - C'est un Alexandrin !
Uploaded by glooiramoi. - Click for more funny videos.
Under barocken, speciellt i Frankrike, blev inte bara själva språket latin beundrat utan också litteraturen, versmåtten och ämnesvalen ville man återvända till. Det gick nu ungefär lika bra som att anpassa det latinska alfabetet till franska språkets fonetik. Men till skillnad från skriftspråket anpassade man versmåtten till franskan, med sitt dubbla ursprung av germanska språk och latin, med bibehållande av vad man uppfattade som den antika strama känslan. Det gjorde man genom att skriva på hexameter men med en stigande rytm- något som Aristoteles uppfattade som helt förkastligt för hjältedikter. Men franskan har nu alltid betoningen på ordets sista stavelse och är inte alls lika varierad i betoning som grekiskan.
En medeltida diktcykel som framställde Alexander den store som en fransk motsvarighet till den ridderlige kung Arthur använde detta versmått. Så var alexandrinen född. Den passade bra också till rent germanska språk och blev under barocken populär i Europas germanska språkområden. I en alexandrin får metern liksom versens flöde att sakta in, kanske var det detta som fick Aristoteles att ogilla stigande rytm i hjältedikter, en antik hjälte ska ju liksom en empatistörd psykopat stadigt marschera vidare utan att tänka efter eller hejda sig.
Alexander Pope(1688- 1744) använde alexandrinen för att påpeka just detta:
A needless Alexandrine ends the song
that like a wounded snake, drags it slow length along
Astérix et Cléopâtre - C'est un Alexandrin !
Uploaded by glooiramoi. - Click for more funny videos.
Kommentarer
Trackback
