Belanti var en vacker dansk varmblodsdam. Hennes morfar var engelskt fullblod och hans sköra nerver och ädla utssende hade hon fått i arv. Hon hade också fullblodets grace och luftiga galopp och när hon slappnade av var det som att rida på ett moln. Belanti var ridskolehäst på Kiruna Ridklubb och som sådan var hon exemplariskt pålitlig vid handikappridning, men många andra ridelever tyckte inte om att rida denna lite nerviga dam.

En dag kunde hon få för sig att ett hörn på ridbanan var farligt eller att hon absolut måste skutta högt om någon viskade på läktaren. Men som sagt var, hissen som behövdes för vissa rörelsehindrade för att komma upp på henne var inga problem och hon skötte sig perfekt i dessa sammanhang där många mindre tunnhudade ridskolehästar hoppade ur sitt tjocka skinn.

Aldrig har jag varit med om att Belanti försökt bocka av sin ryttare eller att hon gjort annat fuffens som en del ridskolehästar lär sig med åren. Det var under hennes lady-lika värdighet. För en lady var hon "through and through". När hon stod och vilade sig i spiltan stod hon med ena bakbenet vilande i kors över det andra som den fina dam hon var. Det kunde gå väldigt fort på Belanti (vilket jag märkte vid hopptävlingen vi en gång startde i hon och jag), men allra finast var hon i samlade gångarter-hon hade blivit en exemplarisk barockhäst.

Jag och Belanti tyckte om varandra från första rykttaget. När det var sommarridläger för "tanter" var hon alltid mitt val, jag fick henne också varje gång eftersom hon av många ansågs som lite opålitlig och svårriden. Det tyckte inte jag, man fick bara var snäll mot henne och inte dra i munnen på henne,då gav hon tillbaka hundrafalt. Gjorde man någorlunda rätt gjorde hon det man bad om, men man fick vara exakt, annars blev det något annat och mycket stelt och skumpigt. Man lär sig mycket av en sådan häst och Belanti lärde mig mycket.

Vi var inte ett jättegäng som älskade Belanti, men min stallvän Linda tillhörde också hennes trogna beundrare. Linda ordnade så att hon och jag fick ha Belanti tillsammans med d-ponnyn Fonzie Belantis sista somrar i jordens vackraste hage i Pirttivuopio, en mil från den mer kända byn Nikkaloukta. Utsikten var över samma sjö som från Piks hage. Gamla hästar kan ju inte gå i storflock för då blir de utmobbade och de måste också ridas hela tiden för att inte tappa formen så det passade inte att hon gick med resten av ridskolehästarna på sommarbete. Fonzie var inte så gammal, men han är en skimmel som står lågt i rang och av det skälet var de ett perfekt par i beteshagen.

Belanti blev 25 år gammal.


Här ovan ser ni Linda på en ridtur där i fjällen. Jag red Fonzie de där sista ljuva åren för Linda är lång och jag har evig ponnystorlek.