Hästar jag minns behöver inte vara döda hästar. Så är det med Lubbe, han lever i högönsklig välmåga i Poikkijärvi. Numera är han inte en stor del av mitt liv. Men när han var tre år var han en väldigt viktig del i mitt hästliv.

Han var en av fem kallblodstravare som fick flytta till Puoltsa ca en mil öster om byn där Pik bodde och och två mil väster om Kaalasjärvi där Chateau sedan bodde. Hela vägen till Nikkaluokta längs med Kalixälvens övre lopp är full av hästar, hästvänner och hästminnen för mig. Där i Puoltsa har det funnits hästar under en mycket lång tid i obruten tradition. Så där fanns både körbara och ridbara hästvägar i skogarna, vilket är mycket ovanligt i Kiruna kommun.

Mina kompisar hade blivit förtjusta i westernridning och efter en tremånaders kurs hos en westerntränare i södra Sverige vågade de steget att starta eget företag i hästbranschen. Min vän Sonja ordnade vackra skyltar och jag och min hästkompis Maria K. fick hjälpa till med att få ordning på hästar och stall med mina ganska hästovana westernkompisar.

Jag kan inte rida western och inte heller Maria, men hästarna var ju "vanligt" ridna så det gick bra ändå. Dessutom är det ju, som alla vet, mestadels annat stalljobb än ridning så det lilla vi hann rida gjorde nog varken till eller från på den lilla westerskolning hästarna hade fått.

Det var fem bruna kallblodstravare som klev ur hästlastbilen där en vårdag för 15 år sedan. När jag först fick se dem tänkte jag att det aldrig skulle gå att skilja dem åt, men efter några dagar gick det inte att fatta att jag någonsin haft problem med att skilja bulliga Bullen (Almprinsen) från ståtlige Ture (Turimus, en Lapp-Nils-son), spenslige Dacke, gamla urfula Spito med svanhalsen, revbenen lätträknade och en hömage som på en seriefigur och så den söte skönlockige Lubbe. Ingen var lik den andre. Men Lubbe var sötast, yngst och busigast. Liten var han som en d-ponny. Listig var han också, det var svårt att hålla honom inom hagens hank och stör, han kom alltid på hur man öppnade alla grindar.

En dag när han stod uppbunden och myste i solen medan jag masserade honom, han älskade T-team-massage, hade han lyckats ta sig ur grimman och när hans ägare  kom gående och ropade till när han såg detta galopperade han raskt iväg på äventyr. Till slut kom han till mig så jag fick tag i hans pannlugg och då gick det hur lätt som helst att leda honom så elak var han inte. Men det blev mer och mer "min häst" för han var lite unghästvild. Han var den av hästarna som mest tyckte om att jobba på trailbanan med allehanda hinder och labyrinter som vi byggt upp: gungbräda av en gammal dörr, bildäck att trampa ner i, cavaletti i solfjädersform, labyrinter av gamla hässjestörar m.m. Det läskigaste var att gå under ett renskinn, tyckte alla hästar utom Lubbe.

Han var en mycket lättlärd och fin ridhäst också. Jag har många fina minnen av fjällturer i brant terräng med honom han var mycket säker på hoven. Men egentligen var han nog lite för ung att ridas in, var han ens tre år kan man undra? För denna lill-häst är nu mycket stor och ståtlig, ingen spenslig d-ponnyliknande kallblodstravare alls. Manen är lika lockig och humöret lika spjuveraktigt, men vilken biff han blivit!

När gården och hästarna såldes kom Lubbe turligt nog till Jukkasjärvi och där står han ännu på somrarna och då hälsar jag förstås på så ofta jag hinner. Annars står han numera i Poikkijärvi där bilderna är tagna och en tur till Lubbe och hans kompisar hör till min och Lindas hästturné, som vi gör så fort vi ses. Tyvärr blir det alltför sällan nu när vi blivit kustbor-men vad vi kunnat konstatera på dessa turnéer är att Lubbe mår finfint! Det är roligt att kunna se det när man möter en älskad häst.

Här rider återigen vännen Linda på Lubbe i skogen i Poikkijärvi: