Ibland längtar jag hem till Kiruna och särskilt till naturen där. Backar och fjäll, sjöar och glesa skogar. Visst är plattland och granitkullar, hav och högväxta skogar också fint, men jag längtar ändå hem. Det behöver inte vara bättre, det är på många sätt bättre här; enklare att ha häst. Lättare att utveckla ridningen tillsammans med likasinnade. Närmare till allt möjligt intressant. Chateaus stallplats är helt annorlunda än det lilla fuktiga kyffe där hon delade stall med två andra hästar på betydligt mindre yta och med hälften av takhöjden hos Majan. Stallet som gjorde min lilla tjej till en hosthäst.


Men vårvintern i Kaalasjärvi kunde också vara så underbar. Leriga hästar, stora pooler av lera i rasthagarna, långa galoppturer till Fjällnäs och svanar, strömstarar och fjällgås vid utloppet till Kalixälven. Redan nu i april börjar kvällarna bli ljusa och riktigt mörkt blir det inte längre på natten så här års. Ridbanan tinar fram och vi kunde börja med hoppning, frhetsdressyr och trailbanor igen efter vintern med mina härliga stallkompisar Maj-Britt, Elin och Linda-och mina barn förstås. Det är ännu långt kvar tills myggen gör skogsturer outhärdliga för både häst och människa och min ponny blir pigg och glad trots pälsbytet.

Den här bilden påminner om allt det härliga i Kaalasjärvi och när jag hittade den blev längtan norrut stark. Tur att det är påsklov och vi snart är där.