Grunderna i kraftskapande ridkonst: Hjälpgivningen
I kraftskapande ridkonst talar man om att kommunicera med hästens hjärna genom sin kropp. Snart märks inte vägen genom kroppen utan man styr sin häst med något som liknar telepati. Muskeltonus, handrörelser och viktfördelning sker så omärkligt att ingen utomstående ser det, men hästen känner det och känner igen det när den är skolad. När ryttaren vant sin kropp vid små hjälper reagerar vi intuitivt och behöver inte tänka på varje steg vi tar utan kroppen gör automatiskt det den ska.
Hjälpgivningen är så omärklig som möjligt. Så fort hästen reagerar slutar man påverka tills det behövs igen och hela tiden strävar man mot mindre hjälpgivning. Tänk på att framåtdrivningen inte sker med säte och skänklar utan mer med röst och kanske ditt spö vid skänkelläget. Snart nog blir en kraftskapande rdikonsthäst så pass framåt att man bara behöver "släppa" fram den, men från början behöver man tänka på detta. Skänkeln driver inte utan samlar.
Ryttarens kropp reflekterar hästens kropp. Ryttarens huvud och nacke är hästens huvud och nacke, som du håller huvudet håller hästen sitt huvud. Dina armar är hästens framben och axlarna är hästens bogar. Dina höfter motsvarar hästens höfter och dina skänklar är hästens bakben så när skänklarna läggs till SAMLAR man hästen. Därav framåtdrivning med att släppa skänkeltrycket, röst och eventuellt spö (man ska alltså inte piska sin häst, bara peta vid skänkelläget OM det behövs).
En orättvist förtalad hjälp är handen. Av någon anledning vill man rida med skänklar men absolut inet emd händer. Denna inställninge kommer från den militära ridningen från 1800-taet och framåt. Obalanserade, hästrädda rekryter skulle inte skada hästen i onödan så man sa till dem att röra handen så lite som möjligt. De stora franska barockridmästarna däremot menade att handen är en bra hjälp, ja den bästa, där du kan finlira mycket eftersom händerna tar en mycket stor del av vår hjärna i anspråk. Till slut kan du rida din häst bara med pyttesmå förändringar med fingrarna, så små att de knappt märks för dig själv, men hästen känner det, du har ju kontakt med dess mun och huvud på så sätt.
Anette och Marino i piaff
Hjälpgivningen är så omärklig som möjligt. Så fort hästen reagerar slutar man påverka tills det behövs igen och hela tiden strävar man mot mindre hjälpgivning. Tänk på att framåtdrivningen inte sker med säte och skänklar utan mer med röst och kanske ditt spö vid skänkelläget. Snart nog blir en kraftskapande rdikonsthäst så pass framåt att man bara behöver "släppa" fram den, men från början behöver man tänka på detta. Skänkeln driver inte utan samlar.
Ryttarens kropp reflekterar hästens kropp. Ryttarens huvud och nacke är hästens huvud och nacke, som du håller huvudet håller hästen sitt huvud. Dina armar är hästens framben och axlarna är hästens bogar. Dina höfter motsvarar hästens höfter och dina skänklar är hästens bakben så när skänklarna läggs till SAMLAR man hästen. Därav framåtdrivning med att släppa skänkeltrycket, röst och eventuellt spö (man ska alltså inte piska sin häst, bara peta vid skänkelläget OM det behövs).
En orättvist förtalad hjälp är handen. Av någon anledning vill man rida med skänklar men absolut inet emd händer. Denna inställninge kommer från den militära ridningen från 1800-taet och framåt. Obalanserade, hästrädda rekryter skulle inte skada hästen i onödan så man sa till dem att röra handen så lite som möjligt. De stora franska barockridmästarna däremot menade att handen är en bra hjälp, ja den bästa, där du kan finlira mycket eftersom händerna tar en mycket stor del av vår hjärna i anspråk. Till slut kan du rida din häst bara med pyttesmå förändringar med fingrarna, så små att de knappt märks för dig själv, men hästen känner det, du har ju kontakt med dess mun och huvud på så sätt.
Kommentarer
Trackback
