Idag har almanackan namnet Alexander och Barockbloggens lucka visar halling. Hur hänger det ihop? Namnet Alexander är grekiska och betyder människors försvarare( mäns försvarare står det på wikipedia, men liksom i engelskan är grekiskans andros/anthros=man OCH människa).

Kända Alexandrar är till exempel Alexander den Store, som knappast försvarade männsikor utan snarare bekrigade de flesta han stötte på och införlivade många stater med sitt, så småningom, enorma hellenistiska rike. Andra Alexender-bärare har varit ryska Tsarer som man knappt kan kalla "människorförsvarare" de heller. Snarare har de symboliserat attacker mot människor. Men den värste i raden av diktatoriska människohatare hette inte Alexander utan Adolf, med efternamnet Hitler. Därifrån är steget inte alls långt till en roman om ett av nazismens offer, Marianne Fredrikssons roman "Simon och ekarna".

Trots att boken handlar om ett offer för nazisternas judehat bygger den på samma principer som  nazismens rasteorier; blut und boden(blod och jord), dvs den djupt reaktionära och nazistiska föreställningen att "blod är tjockare än vatten" och att man ska bo där man är född och varifrån ens släkt kommer sedan "urminnes tider".

Håller ni inte med, så läs om boken, för visst är Simons adoptivföräldrar bra människor, men han liknar egentligen bara sina biologiska föräldrar som han inte ens vet om att de finns förrän i sena tonåren. Allt detta bilogistiska dravel är djupt inlindat i sockervadd av klibbigaste  fluffigaste psykoanalytiska slag. Jag vet att många älskar boken, men jag tror att man då kollrats bort av sockervadden och inte riktigt förstått vilket vidrigt budskap boken har.

Vilken tonåring har inte, liksom Simon, tyckt att hans föräldrar inte alls är lika sig själv? Vem har inte önskat eller fantiserat om att vara adopterad och att föräldrarna man har är adoptivföräldrar? Vilken adopterad har inte drömt fantasifullt och orealistiskt om sina biologisk föräldrar? Men bevisar det för den skull att blod är tjockare än vatten? Att miljön spelar noll och ingen roll för hur en människa blir?

Nyss såg jag med barnen på en tigerunge som växte upp med hundar. Varför funkar det? Varför funkar det att tigern och hundarna lever i en familj av människor? Hur kan katter bo ihop med oss? Hur kan Chateau trivas ihop med människor som jagat hästar i tiotusentals år och fortfarande äter hästar?

Läs Åsa Larssons fantastiska roman "Svart stig" och fundera ett varv till kring "blut und boden". Så mycket ondska som den barocka blods-teorin har fört med sig sörjer jag att "Simon och ekarna" blev film men jag hoppas att filmatiseringen av den ska leda till en seriös diskussion om dessa förfärliga teorier om "rötternas" betydelse över allt annat i en människas liv. Sedan hoppas jag förstås också att en klok regissör tar sig an "Svart stig" som moteld.

För faktum är att till skillnad från ekar har människor INTE rötter, vi har fötter-vi flyttar på oss, gifter oss med folk från andra länder och kulturer, lär oss av varandra. Det sant och naturligt mänskliga representeras jättebra av en samtida Alexander; Alexander Rybak som föddes i Vitryssland, växte upp i Norge, skrev en låt på knagglig engelska, byggd på sagor insamlade av gamla tyskar och en fransk barockförfattare, spelar fiol(ett instrument med ursprung i Mali) och med en show utförd av norska hallingdansare vinner hela Europas Song contest.

Simon tillhör ett grymt europeiskt förflutet, Alexander pekar mot en framtid där vi alla till slut har förstått  att ekar har rötter-men människor är inte ekar, människor har fötter.