Opera hör till Barock-Olgas hemliga passioner, nåja så hemligt är det kanske inte. Opera är hur som helst en kulturföreteelse som kombinerar så mycket av skönhet och fantasifull intrig. Barockoperan inte minst. I går kväll sändes The Fairy Queen av Purcell framförd av en ung ensemble på Glyndebourne-operan. Ni som missat den har här en länk.

Henry Purcell1659-1695 anses som en av Storbritanniens största kompositörer genom tiderna och en förnyare och stilbildare inom barockmusiken i sin livstid. Han var organist i Westminster Abbey, där han också ligger begravd, men han skrev också operor och annan icke-sakral musik. Han var ett underbarn som sägs ha komponerat sitt första verk vid tio års ålder.

The Fairy Queen bygger på en del av Shakespeares En midsommarnattsdröm och passar förstås utmärkt att göra till musikteater. Det är ju inte bara intrigen som bär en opera den är inte lika linjär som "vanlig" teater. Det är det samlade intrycket av teater, ord, musik (och som här) dans som skapar en stämning som berättar historien med upprepningar i olika återkommande musikteman som låter som en karaktärs person och känslor. Lite grann som en jojk berättar sina historier, fast i större format.

Den här uppsättningen känns sagoliknande men inte pga dekor och dräkter, tvärtom har man, med få undantag, en slags europeisk modern klädsel från 1950-tal och framåt i en färgskala som mestadels är begränsad till svart och vitt. Dekoren är knappast överlastad den heller, men musiken är som den ska vara full av barockornament och sångarna behärskar alla barockdrillar och vad som fascinerar är att de har så vackra och bäriga röster även i piano och pianissimo, vilket ju är film, TVs och ljudteknikens välsignelser både för teater och musik.

Innan ni bänkar er framför SVT-play för en härlig upplevelse kan ni här få ett litet smakprov på The Fairy Queen i ouvertyren: