En morgon när jag fixade med sysslorna i köket och som vanligt lyssnade på p1s nyhetsmorgon spetsade jag öronen lite extra; ett reportage om hästar. Det hör ju inte tlll vanligheterna i riksetermedias prestigeprogram. Detta var ett reportage om Irland där hästarna fick illustrera hur långt det gått med krisen i denna nyss så blomstrande Keltiska tigerekonomi. Lyx och överdåd kännetecknade Irland under guldåren. Alla som tidigare bara kunnat drömma om en egen häst på denna hästö, fick nu ekonomiskt utrymme för en häst.

I min ägo har jag en underbar bok, Horse people av Mattias Klum och Priit Vesilind. Den presenterar människor och deras hästar från världens alla hörn. Den första är Grace Davis från Ballymun, en förort till Dublin med dåligt rykte där människor levt i generationer av arbetslöshet och social misär. Graces stora kärlek är hennes ponny Pegasus, som kallas P. "even if I had all thoroughbreds, I'd still have P in the best bed, eating the best food. He'd be first priority; he'd still be my million-dollar horse." säger hon själv. För henne och många andra barn och ungdomar i den tröstlösa höghusförorten är hästarna räddningen från droger och kriminalitet på gatorna.

Irland har en tradition av fattiga hästägare, främst genom att det utstötta resandefolket som själva kallar sig Travellers, av omgivningen Tinkers (kittelflickare), alltid hållit hästar. Därför är hästen inget överklassattribut i Irland och även fattiga barn i hopplösa betongförorter kan ha ett stall att gå till med hästar och smådjur, ungefär som väldigt enkla versioner av svenska 4H-gårdar. Man kan också konstatera att svenska djurskyddsbestämmelser samt bestämmelser (helgalna tycker jag) om enorma avstånd till bostadsområden, skulle göra denna hästkultur för fattiga fullkomligt omöjlig i Sverige.

Tydligen har denna kultur helt gått över styr och mängder av människor har inte längre råd med ens de enkla förhållanden som rått i hästhållningen i Ballymun. Eller har måhända de hästarna klarat sig medan de nyrika utan hästtraditioner att falla tillbaka på helt enkelt bara släppt sina hästar lösa på allmänna grönytor där den stränga vintern gjort livet för många av dessa tidigare så ompysslade hästar omöjligt och de dukar under av hunger och kyla?

Radioreportaget tog hästarnas sorgliga öde som illustration på hur den ekonomiska krisen drabbat Irland. Det är som om kriser, sorger och katastrofer blir riktigt hjärtskärande verkliga när vi får dem illustrerade med djurs lidande. Jag glömmer aldrig intevjun med en gammal tysk soldat som upplevt det ryska krisgtåget där så många tyska soldater frös ihjäl. Det han mindes starkast var de stackars hästarnas lidande där de dog av överansträngning, skottskador, misshandel, svält och kyla, eller till och med för att de blev slaktade innan de avlivats.

I litteraturen står också lidande djur ut så man riktigt förstår hur grymt något är. Jag tänker till exempel på den stackars droskhästen som piskas ihjäl i Dostojevskijs Brott och straff. Trogna hundar som misshandlas till döds av sin husbonde, marsvin som plågas i laboratorier och räven som gnager av sin tass för att undkomma rävsaxen-allt engagerar på ett sätt som vi inte klarar att värja oss mot. Trots allt mänskligt lidande i 1800-talets industrialiserade Storbritannien var det ändå den godhjärtade Black Beauty som fick människor att förstå småfolkets villkor och klassamhällets grymmaste sidor när Black Beauty fick flytta mellan ägare av olika socialgrupper.

På bataljmålningar från kavalleriets tid ser man tydligt hästarnas skräck medan soldaternas ansikten avspeglar grymhet eller tapperhet. Krigets fasor syns hos alltså hästarna, som i denna målning av Gustav II Adolfs sista slag vid Lützen:

 

Jag har den teorin att hästens oerhört trofasta natur gör den till ett tacksamt exempel på oförskyllt lidande. Vi har en tendens att slå ifrån oss mänskligt lidande, inte orka ta till oss det, men hästen, hunden och marsvinet står oss tillräckligt nära för att vi ska känna medkänsla utan att de är så nära oss att vi måste värja oss med att vända bort blicken. Samma medlidande känner vi normalt inte för fiskar eller insekter, de är för långt ifrån oss. Men en häst kan betyda så mycket för en människa, som Pegasus, Graces "million-dollar horse" som för henne är hela skillnaden mellan att bli en neddrogad arbetslös ungdom utan framtidshopp medan hon med sin käre P är hela kvarterets "Lady" som läser på college och en dag ska lyckas.

Jag hoppas så att hennes P inte är en av hästarna som fryser ihjäl på allmänningarna i Irland just nu.