Jojk and roll del 2
Den jojk som är mest känd är en slags trall, dvs en sång utan ord men med många "l" i. Men trallens lalla blir jojkens lola. Man kan tro att jojk endast är sång utan ord, men det är inte sant. Många jojkar har ord men orden är ofta ganska få, som ett omkväde i en medeltida ballad från Färöarna ungefär. Variationen ligger mer i melodin som oftast är delvis improviserad. Den ovane kan ändå tycka att melodin är enahanda, men lyssnar man noga finns hos den skicklige jojkaren oändliga variationer på ett grundtema.
Improvisationen har alltid varit en grundbult i allt musicerande. En konst som blev omodern i konstmusiken men aldrig dog ut i folkmusiksammanhang och nu åter blivit gångbar i prestigesammanhang främst genom att jazzen blivit salongsfähig. Under barocken ansågs dock den som inte improviserade som en medioker musiker. Det spelade ingen roll hur bra någon spelade efter noter om han/hon inte kunde improvisera. Orgelvirtuoser lockade åhörare långväga ifrån. Självaste pappa Bach gick till dansk-tyske organisten Dietrich Buxtehudes kyrka i Lübeck från sin hemstad Arnstadt, en promenad på 46 mil, för att lyssna, inspireras och lära sig komposition.
Jojken improviseras ofta fram, men det är ett missförstånd att den inte kan komponeras, traderas och skrivas ner. Det är en typisk fördom som grundar sig i att samer är någon slags halvmänniska, mer släkt med renar än "vanligt folk". Ur den uppfattningen har vuxit fram föreställningen om att det finns något magiskt med jojken som bara en äkta samisk jojkare kan nå. Så är det naturligtvis inte alls. Jojk är en folklig sångteknik som andra sångtekniker.
Kan man sjunga kan man lära sig att jojka och det är inget mystiskt med det. Det är faktiskt mycket enklare att jojka än att tralla. Lapp-Nils trallade polska är en riktig tungvrickare medan vem som helst kan hänga med när Jarnna sjunger Jåvna vuolle. De sjunger mer på "vanligt sätt" med jojkinslag i refrängen men jag är ingen puritan; visst kan detta också räknas in i den rika floran av jojkvarianter och kan bli en ingång för den hugade, men lite räddhågsna nybörjarjojkaren.
Improvisationen har alltid varit en grundbult i allt musicerande. En konst som blev omodern i konstmusiken men aldrig dog ut i folkmusiksammanhang och nu åter blivit gångbar i prestigesammanhang främst genom att jazzen blivit salongsfähig. Under barocken ansågs dock den som inte improviserade som en medioker musiker. Det spelade ingen roll hur bra någon spelade efter noter om han/hon inte kunde improvisera. Orgelvirtuoser lockade åhörare långväga ifrån. Självaste pappa Bach gick till dansk-tyske organisten Dietrich Buxtehudes kyrka i Lübeck från sin hemstad Arnstadt, en promenad på 46 mil, för att lyssna, inspireras och lära sig komposition.
Jojken improviseras ofta fram, men det är ett missförstånd att den inte kan komponeras, traderas och skrivas ner. Det är en typisk fördom som grundar sig i att samer är någon slags halvmänniska, mer släkt med renar än "vanligt folk". Ur den uppfattningen har vuxit fram föreställningen om att det finns något magiskt med jojken som bara en äkta samisk jojkare kan nå. Så är det naturligtvis inte alls. Jojk är en folklig sångteknik som andra sångtekniker.
Kan man sjunga kan man lära sig att jojka och det är inget mystiskt med det. Det är faktiskt mycket enklare att jojka än att tralla. Lapp-Nils trallade polska är en riktig tungvrickare medan vem som helst kan hänga med när Jarnna sjunger Jåvna vuolle. De sjunger mer på "vanligt sätt" med jojkinslag i refrängen men jag är ingen puritan; visst kan detta också räknas in i den rika floran av jojkvarianter och kan bli en ingång för den hugade, men lite räddhågsna nybörjarjojkaren.
Kommentarer
Postat av: h-f
vilken vacker melodi det var i den här (: Jag har helt missat att lyssna på den här. Fint ! (:
Postat av: mamma
H-f: Vad roligt att du tyckte om den. Jag gjorde ju denna serie främst åt dig, min älskade unge.
Trackback