För de mer puritanskt inriktade jojkentusiasterna duger knappast sångjojker som Jåvna vuolle. De vill höra halvimproviserad jojk som aldrig tar slut. Den ska ha få eller inga ord och sångljuden ska uttrycka en känsla istället för att berätta en historia rakt upp och ner.

En specialitet som viss folklig musik har är att i stället för att beskriva utsidan av en person, ett djur, en känsla, ett skeende, så söker man utrycka insidan av något,  med melodin och de ord eller "lallningar" man använder försöka fånga känslan i ett ögonblick, uttrycket hos en varelse eller en människas personlighet.

Den jojkstilen är ofta mer krävande att lyssna till och är inte ursprungligen ämnad som uppvisningsmusik utan var från början mest ett sätt att uttrycka sina känslor på. Som en gammal, numera hemförlovad, bekant som tyckte om att sitta ensam på en sten i skogen och jojka fritt ur hjärtat utan tanke på att någonsin framföra sina musikstycken för någon annan.

Det är dock inte lika svårt att hitta sådan musik lämpad för detta bloggformat som laestadiansk psalmsång eftersom den nu har fått lite kult- och kulturstämpel på sig, så här får ni ett smakprov på finsmakarens favoritjojkvariant, eller om man vill vara elak(men det vill förstås aldrig Barock-Olga); snobbarnas "riktiga" jojk. Här jojkar Solveig Andersson urmodern. Jojk är ofta mycket "lolande", den mer lågmälda "nonono" - stilen hör ni här: