Sven-Gösta Jonsson som kallades för den rockande samen. Han har en mycket behaglig sångröst, däremot har jag aldrig hört honom jojka. Han får ändå illustrera denna bloggpost eftersom den heter jojk and roll.


På begäran kommer nu en bloggpost om en säregen sångteknik och musiktradition som kallas jojk på svenska. "Den fanns ju även under barocken" argumenterade den som önskade detta ämne på denna blogg. Det är ju helt sant så nu är det dags.

Barock-Olga är förstås även på detta område en glad amatör i ordets alla bemärkelser. Amatör kommer ju från franskan och betyder ursprungligen en som älskar något. Jag fastnade så tidigt i livet för denna sångteknik att jag inte minns när, jag har nog alltid hört någon form av arktisk klämsång omkring mig och jag har alltid tyckt mycket om att lyssna till och själv sjunga på detta sätt.

Arktisk klämsång är vad sångtekniken som används i jojk kallas på "akademiska". Arktisk, därför att den används på ett område som breder ut sig kring nordpolen, även om liknande sångsätt återfinns lite varstans på jorden; jag har stött på den i Bulgarien, Ungern, Sardinien, Sydafrika och Tanzania.

Man kan beskriva tekniken som att man sjunger klanglöst, som ett barn, och högt uppe i halsen med lite pressad röst, därav "klämsång". För att kunna jojka får man inte vara rädd att sjunga "fult". Präster som kom till lappmarkerna på 1700-talet tyckte sångsättet i psalmsången var gräsligt ful, falsk och gäll.

Man sjunger med stark röst i psalmerna och en del kanske tycker det låter "ylande" vilket har fått en del att tro att jojk och joddling är samma sak, men det tycker jag är en helt felaktig beskrivning. Joddling växlar mellan en lite klämd  halsröst och "operaröst" väldigt snabbt, i jojk har man rösten klämd och högt uppe i halsen hela tiden, man hoppar inte snabbt mellan huvud och bröstklang som i joddling.

Jojken kan dessutom sjungas mycket mjukt och behagligt, joddling funkar bara på hög volym, den var ju också ett sångsätt som utvecklades för att höras lång väg. Kulningstekniken i folklig nordisk sång ligger betydligt närmare joddling än jojken som av Lars Levi Laestadius beskrevs som "den mjuka vuollen" (vuolle= lule/pitesamsika för jojk). En italiensk turist sa en gång till mig att jojken påminde henne om en vaggsångstradition i Italien som kallas Cantilena där man sjunger utan ord, vilket hon har helt rätt i.

Men vill man lära sig jojktekniken tror jag det är enklast att börja med den där speciella energin och med ganska stark röst, klanglöst i den speciella tradition som psalmsången i en laestadiansk gudstjänst framförs på. Någon sådan inspelning kan jag inte bjuda på, laestadianer varken filmar eller spelar in sina gudstjänster, men dessa sydafrikanskor sjunger exakt på det sättet: