I kristendomen finns en teologisk term som heter treenigheten. Treenigheten som begrepp finns inte i Bibeln, däremot nämns de tre som ingår i denna enhet Fadern, sonen Jesus och den heliga Anden. Pingst är det tillfälle då kyrkan födelsedagskalasar till den Heliga Andes ära. Hon som föder oss till ett nytt liv som Guds barn, hon som är det levande vattnet inom oss som aldrig sinar, hon som födde kyrkan en pingstdag för nära 2000 år sedan.

Jesus talade om henne när han höll sitt avskedstal till lärjungarna den sista måltiden innan han fängslades:
«Jag sade er det inte från början, eftersom jag var hos er. Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.»

Det är stort att våga lämna över någon älskad i någon annans händer. Det är sann tillit att veta att det är bäst att jag drar mig tillbaka nu för då kan mitt barn/min elev/min kära växa och bli mer sig själv än om jag stannar kvar och behåller henne/honom beroende av mig och mitt stöd. Men självklart går det bara att göra något sådant när man vet att barnet kommer att klara sig. När den älskade är rustad att gå ut i livet på egen hand.

Jesus kände Anden, hon var ju med när han blev till i mamma Marias livmoder. Han visste att Anden kunde man lita på, hon skulle komma till de ledsna och rädda lärjungarna och bli den inre källan med levande vatten som aldrig sinar. De skulle nu gå ut i världen själva och  leva som Jesus och hon skulle ge dem mod och glädje. Allt det här visste Jesus och berättade för lärjungarna innan han togs ifrån dem. Men kom lärjungarna ihåg vad han sagt? Förstod de vad det betydde? Funderade de på hur det skulle vara när Anden kom? Tänkte de att Anden redan kommit men utan att de riktigt märkt något?

Vi får veta ytterst lite om dessa mellandagar i Nya Testamentet. Men vi vet att de höll ihop för, som min käre John Donne skrev i en meditation en gång:«No man is an island, entire of itself..», ensamhet är sällan det bästa sättet att förbereda sig inför stora förändringar i livet, som exempelvis en förlossning. Ensamhet fungerar aldrig som sorgebearbetning. Vi behöver varandra-jag vet det låter som en Di Leva -floskel, men det är alldeles sant. «No man is an island, entire of itself..».

Musiken är återigen riktigt gammal, en Etiopisk koptisk lovsång och bön så kallad mezmur: