Nu är en varg på vandring igen. En överlevare som tagit sig genom hela Norbotten, Lappland, Jämtland och Härjedalen. Då minns jag en vinter när jag och vännen, vi som tillsammans kallas Ålengålåle, satt tillsammans vid mitt köksbord och försökte leta upp en väg som en varg kunde ta sig igenom Sverige från Ryssland på kartan.Vi gjorde research till hennes kommande roman som hade en vandrande varg som viktigt tema. På kartan letade vi efter namn som innehöll ordet varg på finska(susi),ryska(vlk), samiska(návdi) eller nordiska språk (ulv/ulf). Detta var långt innan boken kom ut och ett år innan vargen "John" gjorde sin vandring till Stora sjöfallets nationalpark 2002. Döm om vår förvåning när "John" dök upp och gick precis den vägen vi stakat ut för den fiktiva vargen och kom dit vi tänkt oss att bokens "Gula ben" skulle komma.

Nu har en tuffing klarat sig igen. Till det krävs mycket men främst en vinter som dels fryser havet dels gör att marodörer som hatar rovdjur sitter inne i stugvärmen i stället för att spåra djur med snöskoter och sedan, förstås, stor tur. Jag antar att denna varg nu har det svåraste framför sig. I etablerade vargrevir i mellansverige finns många välorganiserade varghatare och det är väl lite varmare än här. Nu har jag i alla falla förstått innebörden av det gamla uttrycket vargavinter. Troligen kom det många vargar österifrån sådana här år med arktisk oscillation och långa perioder med helt igenfruset hav.

Numera betyder vargavinter att någon enstaka varg hade möjlighet att överleva resan från Ryssland till vargflockar i Svealand och Götaland. Precis som med all annan brottslighet avstannar aktiviteten vid minus 20 grader. Jag hoppas därmed på flera riktigt kalla veckor. Dagens rödluvor är ju inte rädda för vargen, men vill gärna se vargen här.