Förfastans, och i Norden även fastetidens färg, är blå, madonnablått.  Annars är ju den liturgiska fastefärgen purpurröd, eller lila som vi fåvitska säger. I vår lilla kyrka här i Björkfors är det den madonnablå liturgiska färgen som nu pryder kyrkorummet.

Igår var det fastlagssöndagen med temat kärlekens väg. Mot allt det himmelsblå yllet i de liturgiska textilierna lyste djupröda rosor på altaret. Rosen som symboliserar Jesu kärlek som gick så långt att den gav honom tortyrsår. Purpurfärgen syftar på både den mantel som soldaterna hånfullt draperade kring Jesus när de tryckte ner törnekronan på hans huvud och låtsades hylla honom som kung och den verkliga konungslighet som Jesus också hade, han var ju verkligen Rex Judae (judarnas konung), som det stod som anklagelse på hans kors.

Fastlagssöndagen är i kyrkoåret en glad söndag men av det stillsamma innerliga slaget. Vi minns hur Jesus gick upp till Jerusalem med sina lärjungar för att fira påsk en sista gång innan han blev avrättad. Men utanför kyrkan uppstod den folkliga karnevalstraditionen med festligheter, spex och spektakel som kulminerade på fettisdagen.

I vår kyrka i Björkfors hördes ingen barockmusik i söndags i stället fick vi njuta av Duke Ellingtons Come Sunday och Py Bäckmans Min plats på jorden. Detta är ju en barockblogg så då väljer jag en harpist, hon heter Nancy Allen, som spelar den franske barockkompositören François Couperin. Originalinstrumentet här var cembalo men på harpa får den förfastans mjuka stillsamhet; eller hur?