I Hebréerbrevet beskrivs tron som "vissheten om ting vi inte kan se" och det är väl en bra definition av tro. Man kan också säga att tro är att lita på något eller någon. Trofasthet är att inte svika olika slags förtroenden. Denna andra söndag i påsktiden är traditionellt vikt åt Tomas, lärjungen som hade svårt för visshet om ting han inte såg. Han ville veta och ha empiriksa bevis. Av någon anledning kallas han Tomas tvivlaren, vilket jag tycker stämmer dåligt.

Tomas är ju snarare Tomas vetenskapsmannen. Han vill testa sin hypotes innan han bygger en teori kring förteelsen och hur bra det var för oss andra att han krävde empirisk bevisning. På så sätt är Tomas en sann barockblogg-lärjunge, för en av de saker som fascinerar med denna epok i Europas historia är just det empiriska förhållningssättet till att undersöka verkligheten. De antika grekerna filosoferade kring verklighetens väsen. Barockens vetenskapare ville undersöka tingen i sig. Tomas var ingen filosof, Tomas ville undersöka Jesu kropp och såren från kosrfästelsen när han mötte Jesus. Han ville ha starka bevis för att det otroligt overkliga och omöjliga hade hänt.

Vad bra att han gjorde det, att han vågade fråga om han fick sticka sin hand i Jesu sida och spikhål. Alla lärjungarna runt omkring sa att de mött honom och nu var han där mitt ibland dem, men Tomas ville inte bli lurad och trots att grupptrycket måste ha varit stort, gick han ändå fram till Jesus och gjorde sin ganska äckliga kroppsvisitation. Återigen är kristendomen så kroppslig och nära att det nästan blir för mycket för religiöst sinnade finandar.

Tack, Tomas för att du vågade; att du ville ha visshet om att du inte trodde på en omöjlig dröm utan på en riktig person av kött och blod och sår och ärr och ett bultande hjärta. Tomas den trosvisse tycker jag han borde heta eller Tomas den djärve. Så modig vill jag bli.