Poesin under barocken var ibland jobbigt överlastad med referenser till antikens mytologi. Men det finns många exempel som inte alls stämmer inpå fördomarna om vad barocken var. Nu är det ju en lång period i litteraturhistorien som fått heta barock, balnd börjar den vid högrenässansens 1500-tal och avsutas först kring de första decennierna av 1700-talet när upplysningen med sina stramare uttryck tog över.

Men som vanligt är det ju eftervärlden som kategoriserar och de som skrev då kände ju sig inte som barockpoeter utan de ville skriva så rikt och språkligt intressant som möjligt.

William Shakespeare är en författare som uppvisar alla de drag man anser typiska för barockens poesi: med hjälp av överdrift och hopning, paradoxer och antiteser lekte man fram ett språkligt uttryck som aldrig får slut på fantasifulla infall och lärda metaforer. Metaforerna är ofta svåra att förstå för eftervärlden och det var säkert inte varje "groundling" som förstod alla vändningar hos Shakespears monologer och dialoger.

Barockens poesi var helt och hållet 2000-talig i sin uppvärdering av språkets egenvärde; ordlekar och ljudsymbolik var viktiga stilmedel, liksom den återigen är i poesin från 1900-talets poesi fram till vår tid. Visst har detta med språkljudet alltid varit viktigt i denna litteraturens musik, men upplysningen, exempelvis, kom med en poesi som var mer strikt "begriplig" än glatt lekfull som barockens poesi är när den är som bäst.

Medan tysk musik, nederländskt och flamländskt måleri, italiensk skulptur och fransk ridkonst är begrepp under denna epok, så är det engelsk litteratur som, enligt mig, glänser allra mest av denna barockens lekfullhet. Antagligen eftersom språket fortfarande var ungt och författarna kom från utanförskap eller den nya framväxande medelklassen i första hand och inte från de mest bildade och traditionsbevarande folklagren. Många var präster, liksom min favorit i Sverige Haquin Spegel, präst. Det var John Donne, som kan sägas vara en engelskspråkig motsvarighet till Haquin i Barock-Olgas hjärta.

Jacob Jordaens porträtt av en Nederländsk barockfamilj

Här ett smakprov på Donnes lekfulla poesi i en mycket vardaglig situation, en morgon med familjen i ett långt och lyckligt äktenskap:

THE GOOD-MORROW. by John Donne I WONDER by my troth, what thou and I Did, till we loved ? were we not wean'd till then ? But suck'd on country pleasures, childishly ? Or snorted we in the Seven Sleepers' den ? 'Twas so ; but this, all pleasures fancies be ; If ever any beauty I did see, Which I desired, and got, 'twas but a dream of thee. And now good-morrow to our waking souls, Which watch not one another out of fear ; For love all love of other sights controls, And makes one little room an everywhere. Let sea-discoverers to new worlds have gone ; Let maps to other, worlds on worlds have shown ; Let us possess one world ; each hath one, and is one. My face in thine eye, thine in mine appears, And true plain hearts do in the faces rest ; Where can we find two better hemispheres Without sharp north, without declining west ? Whatever dies, was not mix'd equally ; If our two loves be one, or thou and I Love so alike that none can slacken, none can die.