Helgonkalendern är proppfull med martyrer, människor som på ett eller annat sätt blivit mobbade till döds för sin tro eftersom det stora romerska riket prioriterade stablititet och den romerska freden, Pax Romana,hotades av oliktänkande som vägrade tillbe kejsaren kallades. Pax Romana skulle bibehållas till varje pris.

Det var länge sedan någon dömdes till döden för sin tro i Sverige, men alla människor med en annorlunda livsstil har väl, speciellt som barn, upplevt utsatthet och kränkningar. Man får i allmänhet göra vad som helst men aldrig utmana den medelsvenskt "normala" livsstilen på minsta sätt. Därför smyger barn med diabetes med sin sjukdom och äter godis när andra gör det, eksembarn skolkar från gympans eviga tvångsduschande med klasskompisar* och kristna tonåringar smyger med sin tro. Det har alltid varit farligt att utmana konformiteten. Pax Romana får fortfarande inte utmanas.

Men idag kostar det oss sällan livet att utmana det likriktade. Ändå är många ofta så rädda och deltar så gärna i mobbing i hopp om att slippa att själva bli utsatta. Här kastar jag för en gångs skull inte sten i glashus. Tvärtom.Barock-Olga har alltid varit en subversiv tvärvigg.

I tonåren skulle man ha jeansväst med nitar och Metal-gruppers namn skrivna med tuschpenna. Barock-Olga sydde en jeansväst med applikationer av en uppåtgående sol och broderade "The Son is Coming" mitt i solen.Vännen och bandkompisen Tompi (ej min make vars namne han är) skaffade också en väst där han sydde på vita och rosa spetsar i stället flör nitar och skrev "Sune Mangs" "Trio med Bumba" och "Östen Warnebring" i stället för Metallica, Black Sabbath och Judas Priest.

Tompi hade humor, Barock-Olga tog livet på djupaste allvar och provocerade gärna alla metal-polare som lekte satanister, trots att de invärtes var värre spetskantade i rosa. Till slut började det gå elaka rykten om mig som t.ex. att jag tvingat min blivande make att bli kristen för annars skulle jag inte bli ihop med honom. Religionslektionerna blev till korsförhör av mig (ordvitsen medveten=) och det tyckte jag var jättekul. Jag sårade säkert massor av klasskamrater med min besserwisser-attityd.

Många tyckte förstås att min tro var del av en tonårspose för att väcka uppmärksamhet med metalbandet och alla andra kreativa upptåg vi höll på med. Andra tänkte förstås att det var pga mina föräldrars tro som jag trodde-delvis sant, men egentligen inte alls. De hade sin tro. Jag själv hade haft mitt eget möte med den Gud som finns till.Inte många förstod att jag bara är som jag är, förutom vännen Andreas som gav mig dörrskylten: "Beware of Religious Wacko" .

De flesta tyckte nog att jag var "a pain" som inte backade. Men jag hade lärt mig att det tjänar inget till-jag skulle ändå aldrig bli "en i gänget" och jag har turen att ha ett eget gäng av sådana som Tompi med västen, Andreas med "Wacko-skylten" och många andra härdiga vänner omkring mig som inte ids krypa in i garderoberna med sin tro, sin sexuella läggning eller sina udda intressen och vanor. Allt detta kom jag att tänka på när jag läste denna kloka blogg av alltid lika intressanta Reb.

Läs och inse att vi alla blir gladare av att sätta rosa spetskant på tillvaron och säga: "We're Here We're Queer-Get Used to It!"