Just nu är det fransk litteratur som upptar min tid och nu på C-nivån är det barockens och upplysningens litteratur som undersöks. För tillfället låter jag mig bedåras av den unga prinsessan madame de Clèves som lever i närheten av Henri IIs hov i mitten av 1500-talet, samtidigt som Madame Dauphine och den karismatiske hunken Monsieur de Nemours, som till och med hade läge hos drottning Elizabeth I av England, men valde att stanna vid det franska hovet för att få vara nära sin älskade prinsessa. En prinsessa som naturligtvis är gift med en annan och därtill ett dygdemönster så det blir en ytterst platonisk kärlekssaga för de båda vackra människorna. Det är deras skönhet som fört dem samman genom att de valts ut av drottningen, Madame la Dauphine, för att förgylla hennes hov med sin närvaro. Hon samlade nämligen på de vackraste människorna av bägge könen till att umgås med henne.

Det låter som en trist intrig, men konstigt nog är det ett väldigt flyt i berättelsen och det hjälper ju förstås att vara historiskt intresserad, men också det sirliga språket gör att texten fängslar mig. Författarinnen, Madame de Lafayette, som levde ganska precis hundra år efter att händelserna i romanen utspelar sig, alltså mitt i fransk högbarock, skriver lite som en föregångare till Jane Austen i en witty stil som gör att man med lätthet tar sig igenom de till synes ointressanta hovintrigerna. Det är det fantastiska med den goda berättaren, vilken berättelse som helst kan engagera om den berättas på rätt sätt.



Litteraturens styrka; att kunna få oss att förstå och känna med människor som lever under helt andra villkor än vi själva, bevisas ännu en gång. Få människor kan vara mer olika Barock-Olga än den undersköna Madame de Clèves. Hon gifter sig med en man som hon inte känner något speciellt för, varken negativt eller positivt, en tanke som känns ganska främmande för dagens svenskar.-inte minst för mig.

Varken hon eller någon annan i boken utför något ordentligt arbete. Deras hela livsuppgift är rent symbolisk och prinsessans del i detta symboliska spel för att stärka kungamakten är att vara vacker. För att fördriva tiden roar man sig med flirt och intriger, baler och visiter och i bakgrunden dundrar krig och politiska konflikter fram över Europa, men hovlivet pågår ganska opåverkat av allt detta. Katoliken M. de Nemours tillhör ju egentligen det protestantiska Englands fiender men är ändå påtänkt som gemål till jungfrudrottningen Elizabeth I i det nyreformerade anglikanska kungariket.

Vid hovet överröstas kanonmullret av tidens bästa musik, skriven av tidens främsta kompositörer och framförd av de skickligaste musikanterna. Under Madame de Lafayettes tid kunde det låta så här i musik skriven av barockkompositören Lully, här har han  tillägnat freden och Madame la Dauphine (kronprinsessan,kallades så vid franska hovet, därav samma namn)  sin komposition; Idylle sur la paix et Air pour Madame la Dauphine: