På hösten får jag nästan alltid lust att flytta eller på något annnat sätt åstadkomma en förändring-helst till det bättre. Nu kommer en helg som jag ser fram emot varje år när jag och A-H tar vår årliga vandring. Vi tänker så bra när vi vandrar och de saker som legat och skavt brukar på något sätt alltid få en lösning på dessa vandringshelger. Jag får utlopp för höstflyttsbehovet likväl som för förändringsbehovet på hösten. Det blir som en slags pilgrimsvandring varje gång vi fyllt ett nytt år på vår livsvandring.

Den här gången gick vi inte i fjällen, vädret har inte varit snällt den sista tiden så jokkarna svämmar över och det är kallare än vanligt där. Vi gick i stället en vacker led längs med Sangisälven i underbart höstväder. Som vanligt befinner vi oss i brytningstider och saker som behöver dryftas med en mycket god vän och andlig ledsagare lämpar sig för långpromenader.

Att vandra längs med en stilla älv i höstsolen gör tanken klarare och vidgar vyerna utom och inombords. Leden tar dessutom slut precis vid ett skäl. Tre vattenvägar att välja. Livsval som måste göras. Hur vet man att man valt rätt? Bakåt kan man se vad som blev bra och vad som blev fel, men när man står där vid skälet ser man inte framtiden man måste bara välja väg och när man valt en, har man också valt bort de andra vägarna och vid nästa skäl kommer andra alternativ att välja, de första vägarna som valdes bort kommer aldrig åter.