PÅ urbefolkningsfestival i Kiruna kan man lära sig många intressanta saker. För några år sedan var det en sådan festival där en navajoindian berättade om hur man gjorde hemma i hans by. Varje gång ett barn föddes började alla i byn att försöka få det lilla barnet att skratta för första gången. Det var den största ära man kunde tänka sig att vara den första som fick ett spädbarn att skratta högt. Den som fick barnet att skratta fick då den stora äran att bjuda hela byn på fest, barnets-första-skratt-fest.

Vilken härlig sed! Men jag inser att även här hemma är vi likadana, nu när vi varit hos lilla Signe. Vi tävlar alla om vem som kan få henne att skratta högt. Vi gör roliga ljud och kittlar henne. Vi lyfter henne högt i luften och trycker på hennes söta näsa. Alla vill vi höra hennes rara lilla skratt.

Jag lyckades få henne att skratta lite genom att prata franska med henne. Det fungerade också alltid med Elis när han för ett ögonblick sedan var lika liten som Signe. Den som lyckades bäst var dock gammelfaster som gav henne en mobil med mjukisdjur som snurrade runt medan den spelade Rock around the clock. Åt den skrattar hon högt och hjärtligt hela tiden.

Navajokulturen verkar vara en vänlig och gladlynt kultur som fostrar vänliga och gladlynta barn. Så hoppas jag att vi som tävlar om att få Signe att skratta också bidrar till att hon får ett glatt sinne. För även om det visst spelar stor roll hur man har det, så är det också ganska viktigt hur man tar det här i livet. Allt blir lättare med ett skratt-party då och då.