När jag fick se den här bilden kom jag att tänka på hur kristna skivomslag skulle se ut på den tiden det fanns små skivbolag som nischade in sig på omöjliga genrer som kristen rock och pop. Var det en grupp som gjort skivan  skulle alltid bandmedlemmarna antingen stirra åt varsitt håll, eller svamla framför kameran. Här har dessa två teman kombinerats.

Jag funderar då över varför? Vad ville man förmedla med dessa omslagsbilder? Att kristna musiker var härligt autistiska utan normala sociala kontakter? Att man var lustigt crazyyy och inte alls några torrbollar? Trodde man att alla tror att samtliga kristna musiker är übersociala tråkmånsar så man ville krossa fördomar med att visa upp sig som enstöriga bondkomiker?

Eller tyckte man att det är så här vi är: socialt obegåvade pajasnaturer, så godhjärtade medmänniskor måste köpa CDn för att förbarma sig över de stackare som spelat in den, och dessutom gjort sitt bästa för att göra ett inbjudande omslag. Ett omslag som bara är underligt. Kanske, hemska tanke, trodde man att detta var det coola sättet att presentera sig? Eller var man bara helt enkelt ovan vid att bli fotad?

Sådant skulle aldrig hända med unga människor idag. Alla är som födda fotomodeller och fotar varandra och sig själva hela tiden. Med den digitala revolutionen försvann inte bara skivbolag i parti och minut, den kameraskygge garagemusikern har nu bytts ut mot en hoper linslöss till artister med fotomodellkvaliteter men med enahanda datorgenererad musik som bara duger på spinningpass och dagisdiscon.

Musik av en sådan där grupp som såg ganska autistisk ut i början av karriären: