Jag är dålig på att komma ihåg nobelpristagare eftersom jag ofta inte vet vilka de är innan de får det, säkert välförtjänta, priset. Men 2004 läste jag miljöpedagogiken till min lärarexamen och då fick en mycket välförtjänt hjältinna priset: Wangari Maathai, och henne har jag inte glömt.

Det var ett omstritt fredspris-som det brukar vara- men denna gång var orsaken att Maathai arbetade med miljöfrågor och priset var därför inte direkt riktat mot fredsfrågor. Att sedan skogsskövling och vattenbrist är verkliga orsaker till många konflikter som felaktigt kallas "etniska, religiösa" och liknande, var anledningen till att hon fick just fredspriset. Priset fick hon för arbetet mot skogsskövling och för trädplantering i sitt hemland Kenya genom sin rörelse The Greenbelt Movement.

Skog innebär så mycket: skugga för undervegetation, djur och människor vilket leder till biologisk mångfald. Skogen innebär ved till mattlagning och ju närmare skogen är byn desto kortare väg får kvinnorna gå för att samla dagens vedranson och de slipper de långa farliga vägarna i stekande sol. Skogen ger också mat för djur och människor. Jorden försvinner inte utan skyddas mot uttorkning, regn och erosion. Vattnet stannar kvar i skogsmarken eftersom jordtäcket stannar kvar, flodernas flöde blir jämnare-ja hela ekologin och samhället blomstar där det finns levande skogar.

Därmed försvinner grundorsaken till alla konflikter; konkurrensen om resurserna. Om resurser som vatten och skog finns i tillräcklig mängd finns ingen konfliktorsak. ALLA konflikter är i grunden konkurrens om resurser, de är ALDRIG etniska, religiösa osv.

Det lärde oss Wangari Maathai. Nu är hon död efter 71 år på den jord som hon gjorde till en bättre plats att leva på. Hon fattas oss!

Palestrinas Reqiuem, Mässa för de avlidna, spelar jag för henne: