Fröken Smilla är ju en dam med mycket skinn på näsan, som alla vet som läst Peter Hoegs roman. (Jag älskar den!) Men ibland är saker och ting lite för farliga för att till och med hon ska känna sig helt säker på att klara det. Vid dessa tillfälen försöker jag träda in och beskydda henne, jag har fått för mig att hon då ska känna sig trygg med mig. Så har jag alltid gjort med Chateau och jag tror att det stärkt våra band.


Läskig farkost på väg, jag kollar läget, Smilla stannar där hon är.

När jags enast var hos Smilla var först Spot Me tjurig mot henne och jag trädde emellan. Sedan kom ett skräckingjagande ekipage till sto/fölhagen; en barnvagn med en stor hund bredvid. Det var riktigt hemskt och jag fick visa vilken trygg och pålitlig matte jag är genom att modigt möta denna skrämmande företeelse i stället för Smilla. Sedan sa jag till henne att komma, faran var över när jag konstaterat att den trevliga matten som drog vagn och drogs av hunden inte alls var farlig. Då kom Smilla fram, nyfiken som hon är.



Det skrämmande visade sig vara hur trevligt som helst


Fin hund som liknar Tösen

Matten hade förresten en draghundskorsning som påminde väldigt mycket om min första hund Tösen. Här ser ni den fina hunden.