Nu har det varit en period av icke-stress vid ridningen och genast går det som en dans att rida med min lilla tjej. Min vardag är vanligtvis väldigt inrutad i mycket korta tidspressade pass, men veckan som gått har varit avspänd eftersom barnen har varit magsjuka och mor och far har varit så snälla att de bott hos mig och skött markservicen dagtid.

Så i stället för att komma hungrig och trött med likaledes hungriga och trötta ungar till stallet har barnen varit hemma med mormor och morfar och jag har hunnit äta innan ridningen. Min sprättiga ponny blir lugn och mjuk att rida när jag inte är spänd som en fiolsträng. Det blir betydligt mer koncentrerat att rida om man inte har gnäll och skrik i bakgrunden, tro det eller ej.