Smilla har aldrig gått någonstans utan mamma Isa. Nu börjar det bli dags för henne att lära sig ledas på egen hand. Jag förberedde med äppelbitar hemma, all positiv förstärkning som finns att tillgå ska hon få. Vi började i hagen, där Smila som vanligt är snabbt framme vid mig*, före Flingan som annars är modigast med folk som hälsar på i hagen.





Hon vill pussas mycket och nosar igenom mig ordentligt. Jag har samma kläder så hon ska ha lättare att känna igen mig. Det är ju det konstiga med oss människor att vi byter både utseende och med lukt till och från-så jag kör till och med samma deo just nu. Låter lite överdrivet kanske, men vi ses så sällan, jag och Smilla, så jag vill göra det så lätt för oss som möjligt att knyta an till varandra.


*Hjärtat hoppar högt av glädje varje gång!