Så blir det dags med grimman. Nu får hon en äppelbit, det var lite svårt att tugga-men gott!


edan ska vi promenera. Så här i början ger vi oss inte ut i trafiken, vi ska bara gå till stallet utan mamma och kompisen Flingan.



Halvvägs till stallet börjar mamma gnägga efter sin unge. Men Smilla följer ändå med:

Äpplen var inte lika tryggt som en puss då och då. Likadant lugnas Smilla väldigt bra av det universella ljudet "sch" samma ljud som alla däggdjur hört inne i mammas trygga mage när blodet forsar genom mammas aorta. Men trots alla pussarna och "sch"-en ville Smilla inte gå in i stallet när mamma ropade förtvivlat på henne, då ryckte hon till, och jag som trodde jag hade koll hade glömt att kolla grimskaftet som redan satt fast i hennes grimma-det hade panikhake och den gick upp!

Lärdom 1: Inga panikhakar i grimskaft till föl som ska lära sig att ledas utan mamma.

Bambi skulle skos bak så han fick vara sällskapsherre

Nåja, det var bara att hämta Smilla och göra om proceduren. Kärstin tog in snälla farbror Bambi i stallet så hon hade en snäll kompis som sa: "Hej" när hon kom till stallet och med vanligt grimskaft funkade inte mamma-rycket.
Lärdom 2: Ha en snäll häst inne i stallet om mamma inte är med.