Abraham stigfinnare med rätt att vandra
Abraham flyttar målning av Jozéf Molnar 1850
Abraham kan både ha varit en historisk person eller en fiktiv förfader till tre världsreligioner. Det spelar ganska liten roll nu. Jag lutar åt att han verkligen levde en gång i tiden för han liknar inte alls någon hjälte i ett forntida epos. Han är inte speciellt stark eller smart och mycket av berättelserna kring honom saknar den yttre dramatik och magiska inslag som brukar späcka forntida hjältesagor. Men han är bra på att hitta stigar.
Så här står det om hans beslut att lämna sin födelseort Ur för att ta sig till ett helt obekant land:
"Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”
Vi får ingen dramatisk skildring av en glänsande gudom som ryter befallningar så det ekar bland bergen. Det är heller inga stora mirakulösa luftfärder på flygande matta eller så när Abram följer uppmaningen: "Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan."
Till ett helt okänt land gick de, Abram med en inre kompass ledde gruppen som nog var ganska stor, ingen ensam Gilgamesch. Han hittar också direkt, han irrar inte runt som Odyssevs som ändå seglade i välkända farvatten eller som hans ättling Mose fick göra i öknarna mellan Egypten och Kaanan. Helt odramatiskt går de bara dit Abram går. Inga strider, inga änglar, inga mirakel, inte ens ett lejon efter vägen och när de kommer fram händer– inget särskilt:
"När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev."
Där slutar berättelsen om hur Abram kom till löfteslandet. En vandrare som blev en invandrare. Det är märkligt att de religioner som räknar sitt ursprung i denne stigfinnare så ofta tagit/tar till vapen i fader Abrahams namn. Det är sorgligt att en av de kristna världsdelarna, Europa, börjar sluta sig mot invandraren. Abraham var notorisk invandrare och utvandrare. berättelsen om Abraham handlar om rätten att gå dit näsan pekar. Ingenstans kan vi läsa om hur Abraham längtade tillbaka till Ur. Hans vilja var att följa den stig som han funnit. Han dillade inte om att komma tillbaka till rötterna. I stället byggde han altare vid det heliga trädet på den plats dit han kom. Människor är ju inte träd, människor har inte rötter, vi har fötter.
Kommentarer
Trackback
