Birgitta Almeby, hemma i Pakistan tillsammans med skolelever

Julens bibeltexter är lättillgängliga och svarar mot en djup längtan inom oss, längtan efter den framtidstro som ett nyfött barn ger oss. Den ger oss också den ömsinthet som ett litet hjälplöst barn kan inge. Det är en högtid av godhet och generositet, av fred på jorden, eller åtminstone en vapenvila. Julen gör oss glada och så ska det vara.

 

Annandag jul är som annandagar är i kyrkoåret; en dag för eftertanke, igen. Glädjen fördjupas mot en mörk relief och den som firas är nu Stefanos, den förste som blir dödad för att han vill leva som Jesus lärde. Den förste av "vägens folk" som blir martyr. En av dem som var med om att stena honom var Saulus, på latin Paulus, som också skulle dö som martyr för den vägen, men inte ännu.

 

Stefanos dag firas med offer till yttre missionen i Missionskyrkan som nu är en del av Gemensam framtid eftersom det bästa sättet att minnas en som dödats för sin tro är att hjälpa dem som lever nu till värdiga liv och kanske kan vi också förhindra att fler blir martyrer. Tyvärr var december en mörk månad på den fronten.

 

I Pakistan, som ett exempel, har minst två människor dödats pga sin kristna tro under loppet av två veckor. En kristen man lynchades av en mobb som påstod att han bränt koranen för några dagar sedan och missionären Birgitta Almeby sköts i huvudet och avled senare av sina skador på luciadagens morgon. Hon förestod bland annat ett flickhem i Pakistan och troligen var motivet både att hon var kristen och att hon var med om att ge flickor utbildning och självkänsla. I länder som Pakistan anses kristendomen vara en feministisk rörelse. Det har de ju rätt i anser Barock-Olga, även om det inte märks så ofta här hemma.

 

Denna annandag villl Barockbloggen påminna om Birgitta Almebys livsgärning med att dela med sig av hur man kan stödja hennes flickhem och skolan där hon arbetade.