Namnet Sven Lidman har burits och bärs av flera prominenta litterära personer. Äldst är Sven Fredrik Lidman , präst och sedermera domprost i Linköpings stift. Att han i år får representera Sven Lidman denna Svens egendag i adventets kalender beror på att han mellan 1811-1817 var kaplan på den svenska ambassaden i Konstantinopel/Istanbul och även var medlem i Götiska förbundet, denna nationalromatiska herrklubb där man antog "vikinganamn". Han, med lite av hjärtat, i främre av orienten tog lämpligt nog namnet Sigurd Jorsalafar på fornordiska; Sigurðr Jórsalafari, efter den norske kungen Sigurd Jerusalemfararen som organiserade det norska korståget/pilgrimståget till stöd för tempelriddarna i Jerusalem 1107-1111.

 

Efter ett lyckat korståg som stärkte tempelriddarna for Sigurd till Konstantinopel där han lämnade alla skatter han tillskansat sig till kejsaren av Byzans. De flesta av hans män stannade i Konstantinopel för att arbeta för kejsaren i det mest glansfulla hovet i Europa. Sigurd återvände dock och med sig hade han en hel mängd starka hästar som han fått som tack för alla skatter han lämnat till kejsaren. Dessa orientaliska hästar förde med sig egenskaper och ädelhet som fortfarande märks i de nordiska hästraserna.

 

De fega dåden på Utøya skulle vara någon slags pervers åminnelse av korstågen till Jerusalem. Men det är svårt att förstå hur främlingsfientlighet kan paras med den kosmopolitiska rörelse som tempelriddarna utgjorde. Sigurd Jorsalafar och hans män som föll i sådan beundran för det Byzantinska hovets prakt och de orientaliska vanorna, att de inte ville återvända hem till Norge skulle nog inte alls förstå hur man kan skjuta ner någon för att hen är mörkhårig. För dem var större delen av kristenheten mörkhyad och själva kristendomen en orientalisk och modern företeelse som nyss nått Norden genom resor som företogs både av nordborna själva och modiga kristna munkar från Brittiska öarna och norra Tyskland till Norden.

 

Hade nordborna kring år tusen varit lika främlingsfientliga som Sverigedemokrater och deras nordiska gelikar skulle vi kanske fortfarande rida sega små inavlade romarnästa hästar, inavlade nordbor skulle bada ordentligt högst en gång om året och offra inavlade trälar till stumma trägudar. Jag föredrar då Sigurds och Sven Lidmans kosmopolitiska inställning. Jag pysslar hellre med mina keltisk-spansk-arabiska hästar och firar kristen advent som förberedelse för den underbara julen som doftar orientaliska kryddor och hyllar ett litet judiskt barn från den avlägsna romerska provinsen Judéen.

 

Härmed vill Barockbloggen starta ett minikorståg för att återta orientens Tempelriddare från de främlingsfientliga krafterna i krisens Europa. Korståget vill också återta denna häftiga låt av Chris de Burgh som inte alls handlar om att döda invandrare från muslimska länder, inte kristna invandrare heller för den delen.  Utan den handlar om andliga strider och det tragiska inbördeskriget i Nordirland som sades utkämpas mellan olika kristna traditioner när skivan gavs ut. "They quarrel too much the Christians will never unite" och med sorg inser jag att trots att denna låt är gammal och inbördeskriget i Nordirland är någorlunda över, så består den kristna splittringen på det kyrkliga området. Det är ganska svårt att alltid säga om oss kristna "Se hur de älskar varandra" och det är det Chris de Burgh sjunger om-ingenting annat: