Min pappa skulle aldrig acceptera Felix culpa. Fast förankrad i det svenska läseriet; influerad av Waldenström, Laestadius och Rosenius är en sådan lära helt otänkbar för honom. Men jag som genom det underbara latinet kom in i medeltidens tankevärld * ser verkligen att det är en fråga som man kan grunna på. Kan något som är fel bli till något som är alltigenom gott och rätt?

 

Även om man inte tror på bibelns berättelse om Eden och fördrivningen från paradiset måste man ju någon gång ha stött på tillfällen när frågan uppstår; kan det komma något gott ur något absolut ont? Finns det något gott att finna i exempelvis Förintelsen? Har mänskligheten blivit bättre av den eller dog alla Förintelsens offer förgäves?

 

Tomas av Aquino hade nog resonerat sig fram till ett ja på den frågan. Staten Israels bildande och vår medvetenhet om minoriteters rättigheter samt bildandet av FN är kanske inte absolut gott, men avsevärt mycket bättre än 30-talets Europa när antisemitismen, anti-feminsimen, böghatet och rasismen var comme -il -faut överallt.

 

Felix culpa-teorin är också ett av många exempel på att medeltidens intellektuella inte var några viljelösa fån som tog kristna dogmer och doktriner för givna. De var inte ett gäng vidskepliga Krösa-Major som alltid lät kollektiv gå före individ. Tvärtom ifrågasatte de Guds handlande och funderade intelligent och frimodigt kring för kyrkan viktiga läror som exempelvis syndafallet. Det var inte med upplysningen Européerna började tänka fritt, vad än upplysningens egna filosofer vill påskina.

 

Tomas av Aquino och hans likar i högmedeltidens Europa var naturligtvis barn av sin tid, sitt klassamhälle, sin tids kvinnohat, sin indelning av världen i kristenheten och resten. Men det vill jag påstå att vår tid också är. Vi har våra egna blinda fläckar, vi tänker inte friare eller bättre än Tomas av Aquino. Vi tänker bara under andra förutsättningar och dessa förutsättningar lade bland annat Tomas av Aquino grunden till.