Chateau, min älskade häst, ibland når vi en bit på väg mot din högsta potential, men det märks tydligt att det finns mer att locka fram.
På samma sätt som alla människors lika och oändliga värde har tagit en lång tid att bli praktisk handling och fortfarande har en bra bit att gå är det med ridning tycker jag. Teorier och praktiker måste samspela. Akademisk ridning brukar man tala om eftersom den lärdes ut på ridakademier i Europa. Ridskolorna i Saumur och Wien är två av dessa akademier som fortfarande är verksamma.Samtidigt tycker jag akademisk ridning kan beskrivas som ridning med eftertanke och "förtanke".
Ridningen blir helt enkelt bättre av att teoretiskt bearbetas. Inga brukar berätta om en av hennes ridelever som blev sjuk och var borta från ridningen i några veckor. När hon sedan kom tillbaka var hennes rdining avsevärt förbättrad och när Inga undrade hur det gått till när hon varit sjuk berättade hon att hon läste Sally Swifts Ett med hästen. Det var det enda hon gjort, hon hade inte kunnat träna i praktiken hon hade bara fått en ny förståelse för ridningen och det hjälpte henne att styra kroppen och förstå hästen bättre.
Kalla lediga dagar när ridpassen blir korta får vi nu tillfälle att läsa. Då tycker jag att det ger allra mest att man förhåller sig akademiskt kritisk i sitt läsande och tittande, att man funderar kring hur den här männskan ser på hästen och människan i grunden. Barockens förförståelse om att hästen har en perfekt vacker form som vi ska locka fram med vår ridning passar mitt synsätt. Denna inställning handlar om något större än att bli en okej ryttare, det handlar om själva livet.
Detta gör att jag inte ens behöver läsa ridteori för att inspireras i mitt umgänge med hästarna och de andra djuren. Under de första lediga dagarna har jag läst en intressant essä av John Armstrong om Dantes komedi, "Kärlekens apostel"*. Där skriver han om Dantes syn på kärleken:
"Vad menar Dante med kärlek? Han tänker sig att kärleken sammanför och fulländar ett brett spektrum av mänskliga förmågor. […] Kärleken är knuten till en djup förståelse av sitt föremål. Detta mer utvecklade sätt att älska en person (i kontrast till blind förälskelse) inbegriper att se personen som han eller hon verkligen är. […]Kärleken inbegriper inte bara en förståelse av vad en person råkar vara. Den hänger på en förståelse av denna persons bästa potential.[…] En person är i sanning sitt potentiellt bästa jag. Och att älska en annan person är att vilja hjälpa dem att bli denna bästa version av den de är."
Jag tycker detta satte ord på vad jag haft på känn när det gäller mina hästar. Nu aktualiseras det med lilla Smilla som kräver mer tålamod än den fogliga och välutbildade Chateau. Att älska min häst är att hjälpa henne fram till att nå sitt potentiellt bästa jag. Det gäller för mig att lista ut hur just hennes bästa ser ut med kärlekens ögon för att så småningom kanske lyckas locka fram lite av denna perfekta Smilla.
Vad är din högsta potential, lilla Smilla?
*Tack kära Ulla för Axess!
