En adelsman som får hjälp av stalldrängen med stigbygeln, stålstick efter Gianni

Man kan inbilla sig att det är ganska lite man kan göra med en ettåring, att det är en tid av att bara gulla med hästen i hagen och att det verkliga jobbet börjar när hästen är tre och ska börja ridas in. Fel, fel, fel. Hästar är inte födda med grimma och grimskaft, de vet inte av sig själva hur de ska bete sig vid hovkratsning och annan hovvård. Ja, de kan ingenting av allt det som är självklart för stora hästar.

 

Vid varje kraftfodergiva tränar vi något, ledas till hinken eller borstas t.ex. Smeka öronen och munpyssel är också bra att öva mycket på och hon verkar gilla det. Men nu börjar Smilla också bli busigare, snön gör henne livlig och man får koncentrera sig när man leder henne annars skuttar hon iväg och man får hålla hårt för att hon inte ska smita iväg på egna äventyr. Då blir det rygga, fram och rygga igen.

 

Under barocken gjorde man det enkelt för sig genom många gånger grymma metoder som att binda brinnande ris i hästens svans eller använda bett som måste ha varit rena tortyren för hästens mun. I allmänhet var också adelsmannen som ägde hästarna väldigt lite involverad i jobbet med hästarna. Duktiga ryttmästare och stalldrängar fick nöjet att verkligen uppfostra hästarna och det kunde nog vara ett mycket roligt arbete när de var intresserade, så kom den stora ridkonsten till, med heltidssysselsatta hästarbetare.

 

Nu har jag inte lust att plåga min lilla Smilla, inte har jag några anställda i stallet och min tid är begränsad så jag försöker vara effektiv och då är det viktigaste, enligt vad jag förstått, att leda hästen, samt lära henne förstå att gå bort från tryck. Så vi traskar runt i hagen, hon får rygga, gå fram, stanna och följa mig runt träd och stenar. Ibland går vi över träd som ligger på marken också, hon ska ju kunna ta sig över sådant i framtiden, t.o.m med någon på ryggen.  Efter en kvart är hon trött och då gosas vi en stund, hon är ju bara en väldigt ung liten häst ännu.