Jag har alltid varit av den åsikten att hästar kan och ska vara lika väluppfostrade som hundar. Det är många hästar jag känner som är så lydiga så det kan inte vara omöjligt. Skillnaden med hundar är att vi sällan kan bo med våra hästar dygnet runt. Det är för mig jätteviktigt med det som kallas kvalitetstid med häst, även om vardagsgemenskap skulle vara idealet. Med Smilla är det förstås bara kvalitetstid som gäller för mig.

Som tur är har andra människor pysslat mýcket med Smilla från hennes första månader och hon är mycket välhanterad på alla sätt. Linn och hennes kompis Åsa har gjort ett jättejobb med henne och, naturligtvis, hennes uppfödare Kärstin med döttrar. Därför är det lätt för mig att redan koncentrera mig på finliret; att få henne att lystra till sitt namn, flytta sig för tryck, backa, stå still, inte kliva ut ur boxen fast dörren är öpppen, låta sig beröras överallt m.m.

Smilla kommer när jag ropar-och jag har kameran med!*



Flingan har upptäckt oss när vi står och pussas, hon är ju en sådan pusshäst, min Smilla


Då blir Flingan lite sur. Då träder jag in och "räddar" Smilla. Jag tror att Smilla blir trygg av att jag tar henne i försvar.

Flingan är ju också så snäll, hon lyssnar på en tillsägelse och sedan är det frid mellan hästarna.


Jag blev så glad när jag kom till Smilla den här gången. Hästarna stod längst bort i sin jättehage och jag ropade på Smilla. Så fort en människa kommer till hagen brukar Flingan rusa förbi lilla Smilla för att kunna hälsa först, men den här gången var det Smilla som kom direkt när jag ropade hennes namn. Flingan och Isa kom långt efteråt när jag och Smilla började gå mot grinden för att hämta hennes grimma.


Hjärtat nästan sprängs av glädje när en sådan sak händer!