Vintertid gillar hästar tall och gran. Sommartid bryr de sig inte alls, men på vintern är det en favoriträtt. Ta din utslängda gran till stallet ska du se. Hästarnas andedräkt luktar underbart, ja hela stallet gör det. Jag läste om mongoliska vildhöstar på Nordens Ark att de äter barrträd bara på vintrarna de också och att det gör att de aldrig behöver avmaskas. Det är tydligen något i barrträden som rensar magen från parasiter. Vildhästar som inte får tillgång till barrträd vintertid mår inte lika bra som de hästar som får det.

Jag antar att också det höga c-vitamininnehållet i tall och gran spelar in för hästarnas hälsa när det inte finns färskt gräs att äta. Ända fram till 1900-talets början åt också människor mycket tallbark längst i norr. Man tog då tilvara den inre orangea barken på tallen och kokade den tills man fick ett brunt mjölliknande pulver. Platser där man  utförde dessa långkok heter något på Sautu- eller Soutu- och det är ju lätt att se sig omkring här i trakterna och upptäcka hur viktiga dessa kokplatser varit eftersom så många platser heter något sådant.

Det bruna mjöl man fick fram genom dessa långsamt sjudande *kok kunde man äta som det var, koka gröt på eller blanda i bröd. Barkbröd var nyttigt och författaren Stefan Andhé skriver att hans farfar, som var född på 1860-talet, ofta sa att han längtade efter barkbröd.

I Finland försöker man få bukt med den dåliga hjärt-kärlhälsan genom allehanda satsningar. En av dem är att åter börja tillverka och sälja tallbark som livsmedel. Så börjar ni också längta efter barkbröd kan ni ta er dit och handla upp ett förråd av häslosam tallbark.

Smilla och Flingan går på som små bävrar i sin hage som är full av gran och tall

* Sauto-/Soutu- är troligen en samisk variant av ordet "sjuda" som man lånat från nordiska språk.