Nu på Kyndelsmässodagens morgon sitter jag med ett ljus tänt i köket. Ännu sover alla i huset. För mig är denna dag förknippad med så mycket positivt: det är min kära farmors födelsedag och med henne firade vi Kyndelsmäss på ett sätt som tycks ha försvunnit i södra Sverige.

Eftersom den kyrkliga helgdagen flyttades till första söndagen i februari redan på 1700-talet så är det inte födelsedagsfirandet jag minns. Farmor gillade nog egentligen inte att fylla år, hon firade namnsdagar mycket hellre. Och Kyndelsmäss.

Vi tände levande ljus i fönstret och fick extra-gott fika, vilket inte vill säga lite när det gäller min farmor som verkligen älskade att baka. I kyrkan i Jukkas hade vi barn i kyrkans barnverksamhet ett kyrkospel om när Jesus bars fram i templet och mötte Hanna och Symeon. När jag blev äldre sjöng vi Nunc Dimitis "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan, i frid efter ditt ord. Ty mina ögon har sett din frälsning vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och en härlighet som ska givas till ditt folk Israel."

Förr var Kyndelsmäss en stor dag i hela Sverige. Den sista stora helgdagen som förknippades med julen och den kom därför att kallas "Lille-jul" eller "Kärringa-jul" eftersom den tydligen firades allra mest av kvinnor på ett stillsammare vis än när männen "drack jul". Därför kommer denna dag förstås med i Barock-Bloggens julkalender.