Ett mål för Barock-Olgas längtan, utsikt från  Laxforsbacken mot Jukkasjärvi i februari

På 1600-talet var nostalgi en sjukdom som man till och med dog av. Denna för Europa fruktansvärt krigiska epok skilde människor från varandra i en tidigare okänd omfattning. Tidens sjukdomsdiagnos blev nostalgi. Idag talar vi om depression och apatiska barn, men det rör sig förstås om exakt samma sjukdom.

När vi idag talar om nostalgi har ordet fått en helt annan innebörd, men när jag återvänder till Jukkas och nu dessutom har min lilla fölunge där, känner jag inte bara hemlängtan, ibland gränsar den till nostalgi i den gamla bemärkelsen. Det värsta är att jag åker hem både till Kiruna och till Björkfors. Det finns alltid en plats att längta till. Men för mig är det ingenting, en resa med buss/bil eller tåg på 4,5 timmar och sedan har jag kommit till min längtans mål.

För mina elever från Afghanistan och vännen Maria från Irak är nostalgin på 1600-talsmanér ett faktum-och de kan aldrig återvända. Så här års längtar de efter våren i Mellanöstern. Fågelssång, blommande citronlundar och turturduvans kuttrande. Runt omkring är bara vitt, natten faller vid 4-tiden på eftermiddagen. Nästan ingen de träffar förstår deras modersmål eller vet hur en citronlund doftar i februari. Då förstår jag att man kan bli sjuk av nostalgi när man inser att det går inte att återvända-inte i vår och inte nästa vår heller.

Föremål för nostalgi; en blommande trädgård i Afghanistan i februari Foto: Mohammed Javad Maktabi