En orsak till att barocken fascinerar mig är Gåsmors sagor av Perrault. Där finns alla de där sagorna vi känner till utan att riktigt minnas när och hur vi fick höra dem första gången; Askungen, Snövit, Rödluvan, Tummeliten och Mästerkatten i stövlarna. Gåsmor berättade gärna om kvinnliga huvudpersoner vilket sägs bero på att sagorna fördes vidare just av kvinnor.

Nu tror jag inte det är så enkelt här i världen. Perrault var ju själv man och innan 1900-talet förekom det inte så sällan att män skrev berättelser om kvinnor, det som av någon anledning blev så ovanligt under 1900-talet. Thérèse Raquin, Emma Bovary, Anna Karenina och Tess d'Urberville är bara några exempel på kvinnliga huvudpersoner i klassiska romaner skrivna av män.

Barockens största roman hade en kvinna som huvudperson den var dock skriven av en kvinna, Madame de Lafayette: La Princesse de Clèves.Det är ju inte vad vi tänker oss, att kvinnor märktes mer i litteraturen före 1900-talet. Framförallt ifrågasattes inte manliga författare som skrev om kvinnor på samma sätt som idag. Män som har kvinnliga huvudpersoner i sina romaner får alltid på ett eller annat sätt förklara sitt val av huvudperson medan kvinnor som har en man i huvudrollen inte alls blir lika uppmärksammade.

Även barnlitteraturen påverkades av denna trista trend under 1900-talet och många klassiker för barn hade knappt en enda kvinnlig karaktär; Nalle Puh, Nicke Nyfiken och  Sagan om Ringen är några ytterst mansdominerade klassiker. Till dessa  hör även Det susar i säven av Kenneth Grahame. De kvinnor som förekommer är enbart där för att det var omöjligt för berättelsen att de var män.

Men Det susar i säven är trots den homosociala mijön så underbar läsning nu när solen börjar ge oss föraningar om vår, åtminstone vårvinter. Så nu har vi börjat läsa den för andra gången i pojkarnas liv. Jag ser fram emot att det kommer att bli många gånger till innan de blir så stora att de inte orkar lyssna när mamma inte kan läsa ordentligt för att hon skrattar så tårarna rinner åt Paddans fåfänga och galna upptåg, eller för att hon får gråten i halsen när det lilla försvunna utterbarnet återfinns.