Jämthundstik och grönlandshund, jag har ingen digital bild av Tösen så här får ni bilder som ger en liten aning om hur hon såg ut.  Hon var speciellt lik grönlandshunden på bilden, samma färg hade hon men med mörkare nos. Klicka på bilderna för att se dem bättre.

Varje 7 januari minns jag min första egna hund. Hon föddes den 7 januari och fick flytta hem till mig redan 7 dagar senare för hennes ägare tänkte avliva valparna som var resultat av en tjuvparning. Hundmamman hette Bella och var renrasig jämthund, hundpappan var grönländare, en ovanlig ras i Jukkasjärvi även nu, men på den tiden var  han ensam. Bella fick flera sådana där tjuvkullar, de flesta valpar dränktes av hennes husse, Bella hade ett tufft liv och hon dog tidigt pga epilepsi, som många jämthundar bär på anlag för.

Min lilla valp fick heta Tösen efter en hästbok där ett föräldralöst föl hette så. Min lilla tösabit, hon gnällde och gnydde när hon kom från sin mamma så hundkorgen blev inte mycket använd, hon sov med mig i min säng. Lyckligare unge kan man inte hitta hur man än söker. Jag läste hundböcker av Anders Hallberg och mycket om vargar för nu skulle jag inte bara värma mjölkersättning i vårt iskalla kök på natten när elden falnat i spisen, och mata henne med nappflaska för smådjur. Nej, jag skulle också lära henne allt som en hundmamma lär sina små.

Jag vet inte om jag lyckades, men jag lärde mig mycket om hundars och vargars beteende och blev ännu mer fascinerad av dessa djur. Tösen blev en riktig alphatik, mycket egensinnig. Ibland fick jag ligga på henne och bita henne lätt i örat för att hon skulle ta reson. Hon hade behövt en sträng mamma och jag var nog alltför vek som stand-in.

En gång fäste hon sig vid en kompis till mina föräldrar och han bad att få köpa henne-då fick mitt barnahjärta erfara vad svartsjuka var. Vad jag ångrar att jag inte lät honom ta över henne. Jag hade vid det laget ett litet draghundsspann som bestod av henne och några av hennes valpar. Hon var en riktig enmanshund och blev ändå så förtjust i mammas och pappas kompis, som är en riktig hundmänniska. De hade fått det bra tillsammans.

Tösen blev alltså draghund och dem av hennes valpar vi behöll. Hon tjöt av glädje så fort hon hörde klirret av selen. Det var hur kul som helst att åka skidor med henne över isen till Poikkijärvi och tillbaks. Tösen drog pulkan med mat och ved. Om jag och min bror blev trötta av att åka skidor kunde vi sitta i pulkan, även när hon var ensam - hon var så stark.

Tyvärr fick Tösen samma epilepsi som sin mamma Bella och dog i förtid av den.* Jag hittade henne död en höstmorgon hon såg alldeles sovande ut, men hon var kall och stel. Hon begravdes i pulkan som hon dragit mig och min bror i. Jag ser fram emot att få återse henne och hennes valpar; Tussa, Tapper och Trofast när himlen landar på jorden. Då ska vi ha en fin Björkissläde och ge oss ut på isarna och inga hundmammor får sina valpar dränkta mer.

Musik av John Tavener**: As one who has slept the Lord has risen
And rising he saved us. Alleluia.



*Tänk om Helge hade fått ta över henne? Hade han haft tillgång til veterinär där han bodde? Hade hon levt längre och friskare då? Jag har aldrig varit lika svartsjuk igen-och jag lärde mig att älska är att vilja den älskades bästa. Nej, svartsjuka är inget jag underhåller mer-det var i alla fall något gott som det onda hade med sig.