Maria prisar sig själv salig när hon träffar sin kusin Elisabet

Ja, jag återkommer till temat kyskhet ger frihet, denna jungfru Maria-vecka i slutet av fastan. Då måste jag också återkomma till den stora barockromanen La Princesse de Clèves. Prinsessan som vinner sin personliga frihet genom att inte gifta sig med sin stora kärlek men följa sin innersta längtan efter ett självständigt liv.

I veckan har jag också stiftat bekantskap med "Den rättvisa Gudrun", en mindre lyckad saga av Tage Danielsson. Det är alltid omtumlande, lite sorgligt, men också uppfriskande att se hur en gammal hjälte också hade sina mindre goda sidor. Det borde inte överrraska mig att hans blinda fläck var just kvinnans ställning och frihetslängtan.

En man som sjungit om vilken tragik som ryms i att en medelålders man måste dansa tango med en jämnårig kvinna och inte får gå på disco med kvinnor yngre än hans dotter, kanske inte är den mest radikala feminist som tänkas kan. I en annan saga påstår han att det finns 3,5 miljoner svenskar och så få var de inte på 1960-talet, det var bara det att han inte räknade med den andra hälften; kvinnorna.

I "Den rättvisa Gudrun" hånas strävan efter en jämn arbetsfördelning i hemmet genom att karikera en kvinna som vill ha mer rättvisa i hushållsarbetet eftersom hon alltid  köper hem middagsmaten, lagar den, syr i skjortknappar och kokar kaffet till TV-programmet varje kväll trots att hennes man begår stordåden att byta säkringar, tvätta bilen och gå till systembolaget. Man får förmoda att paret inte var svårt alkoholiserade så ingen av dessa sysslor kan på något sätt jämföras med vad Gudrun utförde och ingen normalt funtad person kan tycka att hon har annat än rätt i sin längtan efter rättvisare fördelning i hushållet.

Danielsson håller inte med, det är övertydligt när han hånfullt konstaterar att Gudrun faktikst fick barn-ensam i sitt andra mer rättvisa äktenskap. Sedan tog äktenskapet slut när Gudrun inte ville föda parets andra barn utan tyckte det var mannens tur. Till min lycka verkar de unga mer immuna mot den misogyna grundtanken i texten och uppfattar det som att Danielsson vill att vi ska vara mer rättvisa. Och sagan är närmast profetisk i det att mannen och kvinnan delar på föräldraledigheten och barnets skötsel på ett närmast exemplariskt vis. Problemet är bara att Danielsson beskrev det som en löjlig och galen utopi. Vissa saker har blvit bättre.

Medan Gudrun  och La Princessse de Clèves var tvungen att välja bort vänskap och äktenskap med en man för att nå frihet, finns nu några alternativ, vill jag tro i alla fall. Vi sena tiders svenska kvinnor råkar mycket sällan ut för att glömmas bort i folkräkningar, alla säger att Sverige har 9.5 miljoner invånare och vi kan deala med våra män om att exempelvis dela upp marktjänsten på varannan vecka eller annat sätt som är betydligt mer rättvist än att kvinnan sköter allt utom att tvätta bilen och byta säkringar.

Vi kan välja mamma Marias väg och ställa oss upp och säga : Från och med nu ska alla släkten prisa mig salig! utan att skämmas. Men fortfarande är det integritetens väg som leder till frihet. Genom att säga : hit men inte längre, och vägra ta det hån som är ryggmärgsreflexen hos så många gentemot kvinnors frihetssträvan, kan vi nå frihet, respekt och rättvisa. För Tage Danelsson har fel, rättvisa är en absolut företeelse, lite lagom rättvisa är helt enkelt bara samma gamla orättvisa i förklädd form.