Jag är ju som bekant än gråtmild person. Glädje, sorg och allt däremellan framkallar alltid tåreflöden hos mig. När jag var barn lyssnade mamma alltid på morgonprogrammet med Bibi och Pekka Langer i P3. Jag minns inte så noga, men jag minns att de spelade denna sång i varje program, en psalm från Västindien. Jag grät varje gång så klart.

 

Sedan dess har jag inte hört den, men varje gång jag tänker på den kan jag inte tala på grund av gråten i halsen. Under stormiga tonår kom den ofta till mig i minnet som en uppriktig bön när jag inte orkade formulera mig på annat sätt.Så gjorde jag det riskfyllda, letade upp den på nätet. Riskfyllt? Ja, den kanske inte skulle vara så bra som jag minns. Då förstod jag ju så lite av texten, egentligen bara en del av refrängen. Men den var lika varm, innerlig och uppriktig som jag minns den och tårarna flödar: