Nu ska jag blir ruggigt personlig. Pinsamt personlig. Söndagens texter handlar nämligen om "Förlåtelse utan gräns"Tänk att bli förlåten. Jag talar inte om när någon slentrianmässigt svarar "Visst" på ett lika slentrianmässigt "Ursäkta mig!". Jag talar inte heller om när jag skäms så jag inte vill gå ut ur huset. Skammen är ett problem, men det är inget att skämmas för. Det är skulden jag borde skämmas för fast jag så sällan gör det i tid, innan jag dragit på mig den.

 

Jag talar alltså om skulden som är en verklig skuld, när jag verkligen har all anledning att be om förlåtelse eftersom det är den enda utvägen ur den position jag försatt mig själv och andra i genom en medveten ond handling.

 

Jag talar om när någon säger "Jag förlåter dig. Nu går vi vidare. jag tar gärna emot din gottgörelse." den gången när skulden sitter i halsen och hotar att kväva mig eller när skulden tynger hjärtat så det nästan brister.

 

Jag talar om den gången jag medverkade till att mobba en medmänniska. Jag talar om hjärtat jag roade mig med att krossa. Jag talar om en död som jag av slöhet struntade i att förhindra. Jag talar om en svältkatastrof som jag stängde till plånboken inför. Jag talar om ropet på hjälp som jag slog dövörat till för. Jag talar om alla Filifjonkor som jag inte hälsade på innan det var försent.

 

Många har av sitt hjärtas godhet förlåtit mig. Jag har också fått nåden att gottgöra en liten del av alla oförätter jag gjort mot andra, men många kan jag inte ens träffa och be om förlåtelse av och annan skuld är jag kanske inte ens medveten om. "hur många vet hur mycket han har syndat?" Vad gör man då?

 

Ja, jag kryper till korset. Ibland nästan bokstavligen. På knä ber jag om nåd. Jag kan av hjärtat sjunga " You broke the bonds, and losed my chains, carried the cross and all my shame-you know I believe it!" Hur många gånger har inte Jesus som syndabock varit mitt enda hopp, liksom det tydligen var för August Strindberg, en som jag på goda grunder antar också kände behov av förlåtelse för verklig skuld. Detta antagande bygger jag på att han som inskrift på sin gravsten valde ett citat från en medeltida hymn: "O Crux ave spes unica"=var hälsad kors, mitt enda hopp.

 

Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag skulle överleva om inte "Jesus med sitt ord, var oss som vän så nära". Om inte Jesus tagit på sig den skuld som är omöjlig att rätta till, omöjlig att försona eller gottgöra av olika orsaker, då hade jag med säkerhet inte orkat ta ett steg till på denna vackra, galna planet.

 

Men nu litar jag på "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod" och att "det som lösts på jorden är löst i himlen". Den kristna människans frihet kommer av denna totala frigörelse från gångna brott och felsteg. Vi har inte bara möjlihghet att vända blad och göra pudlar. Vi får bränna upp bladet och vara Guds nådevalpar som får hämta styrka i famnen hos Jesus, som vet precis hur det är. Jesus som burit samma ångest, och en betydligt värre smärta, fram till nådens tron.