När Jesus talar om det viktigaste i livet, om kärnan i sitt budskap talar han alltid om kärlek. Detta är genomgående i Nya Testamentet. När kärleken definieras definierar han den som att "göra mot andra vad jag vill att de ska göra för mig" och "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". I Jesu fall innebar det att han rent konkret fick dö för sina vänner, men det var inte det han sa. Att ge sitt liv för sina vänner behöver inte behöva att dö för dem "att ta en kula för dig". Det han sa var att "ge sitt LIV för sina vänner".

 

Det tänker jag på när vänner och bekanta, som inte har häst, undrar varför jag inte helt enkelt säljer hästarna och hundarna och tar det lite mera lugnt. På samma sätt ifrågasätts mitt val att ha många barn och dessutom ansöka om att få ta emot extrabarn i familjen. Varför inte ta det mera lugnt? Få mer tid att läsa, träna och äta.

 

 

För mig är det en otänkbar tanke. Liv är att älska och jag älskar mina djur och mina barn ett liv utan kärlek, utan att få ge kärlek till andra, utan att få älska är ett fullständigt meningslöst liv. Jag vill inte sitta och stirra in i en vägg när jag kommer från jobbet, jag vill leva. Det mest stressande för människan är inte att ha mycket att göra, det mest skadligt stressande för människan är- ensamhet. Den icke-självvalda ensamheten förkortar livet. Inte bara genom självmord utan rent konkret pga av sjukdom och dessa sjukdomar är alla stressrelaterade; hjärtproblem, magproblem, panikångest och allt man drabbas av när man lider av sänkt immunförsvar.

 

Men vad menas med kärlek? I en tid och värld när kärlek som begrepp kan användas från att ge sitt liv för sina fiender till att "älska semlor" behövs ett förtydligande*. Att ge sitt liv för någon eller något ser jag som att ge av min hängivna tid. Att vakna långt innan alla andra och bli väckt många gånger på natten, det gör man inte utan att ta skada om man inte älskar. När man ammar sina små är det möjligt att göra detta och dessutom må riktigt bra, men när en människa utsätts för denna form av tortyr i fängelset bryts hens psyke och hälsa snabbt ner.

 

Jag tycker om definitionen "att ge någon av sin hängivna tid". För det tycker jag är just vad Jesus menar när han säger att "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Hur stämmer det med defintionen "kärleken söker inte sitt"? Vänskapens kärlek är ju ändå alltid en ömsesidig kärlek, vi ger varandra av vår hängivna tid. Men den vänskap som bygger på att man älskar för att få tillbaka, är ju förstås ingen vänskap på riktigt. Inte heller att älska eftersom jag har fått något är ju kärlek. Nej kärleken bara är. Ett litet älskat barn börjar ju med att inte kunna ge något alls tillbaka, bara illamående, trötthet och allehanda krämpor. Ändå är det så lätt att älska detta lilla barn redan innan det ens sett oss i ögonen eller lett mot oss en enda gång.

 

Så fastän kärleken ger mig så mycket är det inte därför jag älskar. Kärleken kommer först, sedan kommer friden, harmonin och leenden som svar på mitt leende. Först stiger jag upp i ottan och vattnar mina fålar två, sedan får jag fara ut på långa ridturer i morgonsolen. Alltså: eftersom livets innersta mening för mig är kärlek är det omöjligt att tänka sig ett liv utan alla som behöver att jag ger dem av min hängivna tid. Mina hästar är inte mina slavar, de är mina vänner. Man säljer inte sina vänner för att få mer tid att stirra in i väggen eller sova. Kärlek är att ge många hängivna timmar av sitt liv för dem man älskar och jag älskar varje sekund.

 

*I franskan har till och med latinets älska=amare förtunnats till att betyda gilla, tycka om i en sådan hög grad att man måste använda andra ord och uttryck för att säga att man älskar någon.

**Nej, jag är inte så skicklig att jag kan lära welshponnyer att tölta, det här är en galopp som här blev fyrtaktig på väg mot en samlad skolgalopp som Chateau just då ville bjuda på.