Igår fick godsägare Bråddjup och fru Barock-Olga jaga hästar på byn. Helt plötsligt, efter att ha ramlat iväg på promenader utan Chateau hur lätt som helst, har Smilla blivit Chateau-galen. Hon vill absolut inte gå en meter från henne. Så nu tränas på detta. Alldeles för mycket anser Smilla. I torsdags gav vi oss ut på promenad med lilla damen, som direkt tjorvde så mycket att jag som är enarmad pga en axellledsskada fick lämna över till hr Bråddjup. Hon tjorvade lite men när hon kände tyngden i grimskftet öka lugande hon sig. Fast efter femtio meter blev hon så hjärtängslig att hon till slut slet sig och rusade hem till fostermor.

 

När jag skulle leda in henne i hagen när vi tvåbenta kom hem öppnade hr Bråddjup grinden lite för tidigt, Smilla sprang in i hagen innan jag fått tag i henne och Chateau ut. Gamla gumman iväg som en raket ner mot byn och Smilla nästan dog av skräck och kastade sig handlöst genom stängslet med grimma och grimskaft hängande. Ja, ni ser alla tusen fel vi gjorde. Varför är man ett sådant nöt ibland?

 

De svängde ner mot byn och inte ut på hemska stora Björkforsvägen i alla fall. Vi tog bilen till Carinas hästar dit vi trodde de farit, men nej. En snäll man i byn, käre Johnny och hans snälla fru Ulla såg dem rusa förbi. Ulla for hem till oss för att se till att vi inte åkte ut efter stora vägen och Johnny väntade in oss vid sitt hus och tipsade om att de sprungit in i skogen.

 

När vi körde dit såg vi dem och jag hoppade ur bilen och ropade. Chateau brukar komma då och Smilla har aldrig ignorerat inkallning. Men inte kom de. Jag följde spåren så långt jag kunde se dem men det var mörkt och när jag valde väg i ett vägskäl tog jag fel medan hästarna stod och gömde sig som nordsvenskar i skogen. När jag vände om ropade jag in dem och Smilla vände sig mot mig, men Chateau bara drog. Smilla tvekade en stund "Ska jag gå till min människa eller min hästvän?" hon valde Chateau. Nå snart stannade de både och kom direkt till mig. Men ledsen var jag över att de drog så där mitt framför näsan på mig först. Jag önskar ju så att de ska se mig som en del i flocken som de inte vill rymma ifrån. Jag blev påmind om att jag bara är en människa som aldrig kan ta hästvännens plats. Suck!

 

Sedan promenerade vi hem med varsin häst. Trots enarmat tillstånd tog jag Smilla så fler tillbud skulle undvikas i största möjliga mån. Stackars hr Bråddjup har nu ryggvärk och jag har en mörbultad högerarm, förutom min inflammerade vänster. Men hästarna hade varken skråma eller svullnad någonstans. Båda var svettiga och trötta och Smilla var lite sprättig på hemvägen. I övrigt var de som vanligt, Chateau var inte ens stel på morgonen när vi gjorde vår dagliga yogarutin till frukosten. Det är ju skönt.

 

Så nu börjar jag med daglig ensamhetsträning av tredje graden med Smilla. Hon får äta utan Chateau en stund varje dag med Chateau i stallet. Hoppas det tar bort denna jobbiga tendens helt och hållet. Målet är ju att hon, precis som Chateau, ska gilla sin människa och vara trygg med oss människor lika mycket som med Chateau.